Vi som bor på Gotland vet att vattnet på sina ställen kan vara lömskt, det kan vara strömt och det finns pallkanter. Tidigt har man fått lära sig att visa vattnet respekt.
En väninna och jag var och badade med alla våra barn i en ganska djup grusgrop en vacker sommardag för ett antal år sedan. Barnen plaskade och hoppade och hade kul. Vännen, som jobbar i vården, berättade om en föreläsning om drunkningsolyckor som hon nyligen hade gått på. ”Vet du Mien, det är inte just när man badar olyckorna händer utan det är oftast efter badet. Då slappnar de vuxna av och har inte samma koll som när barnen är i vattnet.” ”Jaha”, sa jag.
Sedan är det dags att åka hem och vi säger till alla barn att komma upp ur vattnet. Mellansonen kan inte hitta sina kalsonger så jag letar i en kasse efter dem. När jag tittar upp från kassen igen är yngste sonen, två år, borta. Jag får panik. Ingen av de andra barnen vet var han är. Plötsligt blir det alldeles tyst vid grusgropen och sommardagen liksom kommer av sig ett slag. Tvååringen finns ingenstans.
Den paniken jag kände då går inte att beskriva. Jag tittar ut över vattenytan. Är det inte en krusning i vattnet där borta? Som en liten fiskstjärt som slår? Nästa gång fisken syns ser jag att den har en tuss med blont hår som knappt syns över vattenytan. Jag kastar mig i vattnet, med kläder och skor på, och simmar till undsättning.
Tvååringen har sprungit iväg medan jag letar i kassen och sedan har han hoppat i vattnet. Förmodligen har han åkt upp till vattenytan då och då och lyckats få lite luft. Detta har skett helt ljudlöst. Det var bara tur att jag fick syn på krusningen i vattnet. Tvååringen är ganska oberörd och hostar knappt upp något vatten utan börjar direkt fråga efter glass. Själv så bara skakar jag medan vattnet rinner från mina blöta kläder. Jag skakar i flera dagar efter händelsen och nu tio år senare, mår jag ännu dåligt när jag tänker på det. Den här sommardagen hade kunnat sluta helt utan glass. Och det räcker med att leta efter ett par kalsingar i en kasse för att olyckan ska glänta på dörren. Så snabbt går det.
Händelsen lämnade ingen oberörd. När de större barnen väl var tillbaka i skolan blev jag sedan avporträtterad i flera små sommarberättelser. ”Hon gret och håpade i med klederna på”