Så tvättar jag mina pengar
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Idag ska potatisen i jorden.
Det har visserligen blivit betydligt kallare än under den ljuvliga påskveckan, men varaktig vårvärme måste ju vara i antågande. Dessutom tål potatis en hel del. Tror jag.
Min mångåriga ambition att äta egen färskpotatis på midsommarafton har aldrig misslyckats, även om knölarna ibland inte varit större än hasselnötter. Färdigkokta på mindre än fem minuter.
Fick nyligen ett mejl från en läsare i Halland om just potatis. Enligt nya rön ska potatisarna ligga öppet i fårorna under några dygn för att härdas. Och så ska man dela sättpotatisarna och låta dem ligga tills snittytan "skinnar" sig. Det lär förhindra parasitangrepp.
Men jag gör nog som jag alltid har gjort. Trycker ner potatisarna i marken, täcker med jord och inväntar förtröstansfullt midsommaren.
Och träbåten måste i sjön.
Tidigare vårar har jag tätat sprickorna med fårtalg, som jag fått av Gärdty Söderlund i Boge. Det har fungerat utmärkt, men nu är talgen slut. Istället har jag letat fram en burk som jag fått av Bo Hammar i Hörsne. Om jag minns rätt innehåller den också talg, men den här är förmodligen uppblandad med harts. Det lär vara extra effektivt vid tätning av båtar. Men det kan också vara talg som ska användas vid ympning av fruktträd. Jag ringer Hammar, men får inget svar.
Så jag chansar på att även hans talg fungerar att täta gistna träbåtar med.
Visbys hundägare har blivit usla på att plocka upp bajset efter sina fyrfota vänner, läser jag i tidningen.
Har blivit?
Det har de alltid varit. I alla fall redan 2002 då jag i här i krönikan hade en kortvarig "häxjakt" på innerstadens hundägare. Under mina dagliga promenader från lägenheten på Adelsgatan till Östnytts redaktion vid Specksrum brukade jag räkna antalet skithögar. Om jag minns rätt så var rekordet femton stycken en tidig vårmorgon.
En gång kom jag på en hundägare som lät sin stora hund leverera en stinkande hög på trottoaren. Mannen tittade åt annat håll och gick sen bara därifrån. Jag gick ifatt honom och uppmanade honom att plocka upp skiten, men han nekade till att det var hans hund som gjort det. Därefter bad han mig flyga och fara.
Jag tror jag vet vem den mannen är och senare på sommaren läste jag en tidningsinsändare som han skrivit. Han ondgjorde sig då över alla nödiga turister som pinkar i gränderna!
På torsdagarna i Radion har Johannes Hallbom och Jakob Larsson ett trevligt program som heter Förmiddag. Folk får höra av sig och fråga om vad som helst och de båda programledarna försöker sen på olika vägar få fram ett svar. Själv skulle jag gärna vilja få ett slutgiltigt svar på min eviga fundering: Blir man lättare eller tyngre när man släpper en fis?
Men den frågan är nog alldeles för oseriös.
Nu i fredags svarade de på en fråga, som jag inte riktigt vet hur den lät. Men svaret var, att om man lägger alla gotlänningar på en enda lång rad räcker den från Visby till Hoburgen. Om det någon gång blir aktuellt med en sådan rad, då vill jag gärna ha platsen på övergångsstället (öns sydligaste) utanför affären.
Kom ihåg det!
I den kriminella världen är penningtvätt mycket vanligt.
Nu vet jag också gjort det.
Drygt femhundra kronor i sedlar ligger just nu på tork på skrivbordet. Rödfärgade efter kulörtvätt i 70 grader tillsammans med ett rött papper i bröstfickan på min skjorta.
Mina höns har startat en egen tidning. Dagens sanningar och andra saker som vi höns bör få reda på heter den.
Tuppen Pekka är chefredaktör, redaktionschef, sportredaktör, annonschef och distributionschef.
- Borde du inte delegera arbetet lite? undrar jag när annonschefen Pekka en dag kommer och vill få mig att sätta in en annons. Tidningens första.
- Det hinner jag inte, jag har fullt upp ändå, svarar han. Jag förstår då att han inte vet vad ordet delegera betyder.
- Vad kostar en annons?
- Hundratusensju kronor! svarar annonschefen.
- Glöm det! säger jag.
- Fritt tillträde till trädgårdslandet då?
- Glöm det också!
- Tillstånd att sprätta nya solgropar vid syrenhäcken?
- Okej. Men vad ska jag annonsera om?
- Det får du se när tidningen kommer ut, säger annonschefen.
Dagen därpå kommer distributionschefen Pekka med tidningen i näbben. Jag är förmodligen den ende prenumeranten och tidningen består bara av en sida. Tidningens enda artikel har rubriken: Grym hönsägare stänger trädgårdsland! Och "min" annons: Till salu. Hönshus säljes billigt till GODHJÄRTAD hönsvän.
Jag tror jag ska säga upp prenumerationen.
Med posten får min hustru ett personligt adresserat reklamblad från Ica.
Seija. Här får du lägre pris på varor du brukar köpa, står det med stora röda bokstäver högst upp. Bredvid finns bilder på fem varor som vi, enligt Icas datorsystem, brukar köpa. Rödbetor, smörgåspålägg, toapapper, bordsvatten och knäckebröd. Förutom rödbetorna så stämmer det ganska bra och 20 procent rabatt få vi nästa gång vi handlar dessa varor. På ett paket hushållsmedvurst tjänar vi 2:30!
Storebror Ica vet allt om våra köpvanor. Jag gillar det inte.
Den här veckan har jag en dejt med Babben i Stockholm.