Men vaddå? Du har väl haft vattkoppor, Åsa?
Min goda vän småbarnsmamman backade ur vår kram i nyårsnatten och såg på mig med stora, förvånade ögon. Bakom henne, inne i lägenheten, låg hennes lilla dotter och sov. Den vattkoppiga lilla dottern.
- Åsa? Du har väl haft vattkoppor!?
- Eh. Nä. Tror inte det. Röda hund, ja. Men... Nä.
- Men hur kan man inte ha haft vattkoppor!? utbrast småbarnsmamman, nu nästan förtvivlat.
- Tja, sade jag. Hur farligt är det att få det som vuxen?
- Man kan dö, sade småbarnsmammans make, läkaren. Lakoniskt.
Vattkoppsvirus invaderar dig via luft och via kroppskontakt. Sedan kommer de. Blåsorna. Kliande och vätskefyllda. Först på magen. Sedan i ansikte och hårbotten. På armar och ben, händer och fötter. På slemhinnor och ibland under naglarna. Anfallet går över på en vecka. Oftast.
Man kan också få hjärninflammation och dö.
Det är ovanligt. Men ändå.
Ångesten tog ett iskallt grepp om min mage, där på det snöiga nyåret. Så det är så mitt 2011 ska bli, tänkte jag.
Jag ska dö. Vattkoppsdöden.
Det tog några svindlande minuter att få tag på min ömma moder hemma i Hälsingland. Hon har kvar vaccinationskortet sedan jag var liten och visste besked.
Jag hade vattkoppor 1974 och är immun. Livet blev åter mitt att leva. Ett tag till.
Och så Herman på det, apropå ångest. Surkaksmeten Herman. Ett slags biologiskt kedjebrev som föddes på 60-talet, sägs det. Vissa hävdar att han kommer från Amishfolket. Jag fick min från en av stalltjejerna.
Herman är en gulaktig smet som går från hand till hand och just nu, under tio dagar, behöver mig för att överleva.
Matar jag inte svälter han ihjäl. Långsamt.
Rör jag inte om smeten dör han också. Långsammare.
Herman är som Tamagotchi. De där vidriga elektroniska leksakshusdjuren, som miljoner stackars barn på 90-talet gjordes beroende av att sköta om. Mata, leka, disciplinera och spola efter på toaletten. Annars dog den. Tynade bort.
Visst, jag har riktiga husdjur som behöver mig. Det ger också lite ångest - men kärleken, vänskapen och sällskapet väger tontals tyngre.
Riktiga barn har jag ju valt bort. Och jag väljer definitivt bort krävande, pipande japanska djävulsdosor.
Men Herman... Honom har jag valt att behålla. Och mata. Och röra. Och vaka. Och dela med mig av. Hålla odödlig.
Trots att han ger mig ångest.
Och så detta Youtube. Jag är inne i en period när jag inte kan sluta titta på morbida, äckliga klipp med skejtpojkar som faller och bryter armen, hundar som svälter ihjäl och lejon som tuggar livet ur korkade turister.
Återigen denna ångest. Och inte som arvedel, utan självvalt. Varför?
Min teori är - att jag helt enkelt har det för bra.
Jag har tak över huvudet, mat i frysen och pengar på banken. Eller nej. Det har jag inte. Men jag klarar mig.
Jag har ett bra jobb, en bra fritid och bra vänner.
Jag är trygg i mig själv och i tillvaron i stort.
Och enligt min, som vanligt tämligen evolutionärt betingade, teori behöver vi moderna människor, vi trygghetsnarkomaner, skakas om ibland. Rejält. Bli rädda, få hjärtklappning och påslag av kortisol och adrenalin.
Det är en överlevnadsgrej. Vi behöver vardagsångesten för att den håller oss på tå. Så vi är beredda, den dag den där sabeltandade tigern kommer. Det verkliga hotet.
Och då, då ska jag blästra den med vattkopps-virus, dränka den i Herman och lägga ut skiten på Youtube.
Bäst just nu:
Herman. En förbannat god kaka, när man väl får stoppa smetjäveln i ugnen.
Rotari rosé. Det är aldrig fel med rosa bubblor. Aldrig.