I god tid och laglig hastighet kör jag vägen över Stenkumla in till Visby. Den vägen är lite längre än den förbi Tofta och den inre över Hemse och Hejde, men jag ska leverera en baddräkt i en brevlåda i Mästerby (jag orkar inte förklara).
Klockan är drygt halv sju och jag ska med färjan. Denna krokiga 70-väg brukar vara tämligen bilfri, men just den här morgonen hamnar jag i något så ovanligt på Gotland som en bilkö. När jag, efter baddräkten i brevlåda, tittar i backspegel, ser jag en lång karavan av bilar efter mig. Förvånad, men förstår sen att jag hamnat i värsta morgonrusningen med folk som börjar jobba klockan sju och som nu är irriterade på mig, värsta ”proppen”, som ligger där framme och snigelkör i 70.
Jag kör åt sidan, stannar och släpper förbi den stressande arbetskraften, och kör sedan vidare. Men vad ser jag när jag några minuter senare tittar i backspegeln? En ny kö. Stannar, släpper förbi. Men tredje gånger skiter jag i det och kör vidare i mina 70 (ibland 75) och jag förstår av ilskna blinkningar, signaler, lömska blickar, uppsträckta fingrar, att sådana som jag inte borde ha körkort. Klart jag blir stressad. Mitt livs första bilkaos på Gotland!
Nästa gång, när jag inte har en baddräkt att tänka på, väljer jag nog den lugna 80-vägen förbi Tofta.
På väg till fastlandet för att samla material till en ny bok, plocka lingon i Dalarna och hjälpa min son flytta till Örebro. Tänk om släpet jag hyrt i Stockholm är för litet! Jag har bett sonen göra en förteckning över vad han ska ha med sig, men han har endast åstadkommit lite diffust mummel om en soffa, en byrå, några stolar och kanske en säng som han eventuellt tänker köpa på Blocket.
Flytta. Minns hur jobbigt det var. Tjugofyra gånger. Värst: Packa ner, bära, packa upp, borra, spackla, hänga tavlor på fel plats, köpa nytt utan att kasta det gamla (snålhet/miljötänk)... Och varje gång: ”Det här var sista flytten, här bor jag kvar tills jag dör”.
Så jag tänker inte längre flytta till Slite!
Nyligen råkade jag i dispyt med en kvinnan jag känner. Ämnet var angeläget.
Måste jag ha identiska strumpor, eller räcker det om de har någorlunda samma färg?
Jag vet inte vart mina identiska strumpor tar vägen, så jag parar ihop de som blir kvar efter färg. Eventuella mönster syns ju ändå inte eftersom långbyxorna för det mesta döljer mönstringen. Och när jag har kortbyxor går jag med bara fötter i skorna.
– Så vad är egentligen problemet? undrade jag.
– Att det inte är samma strumpor! svarade kvinnan.
Egentligen vill jag inte resa bort just nu. Inte nu, bästa tiden på året. Slutet på augusti, hela september, då vill jag stanna hemma. Min själ mår som allra bäst då. Jag vet egentligen inte vad det beror på, men så har det alltid varit. Även när jag var barn. Det finns någonting i luften, över havet, i skogen, i hela naturen som gör mig lugn och tillfreds med livet.
Till och med drömmarna förändras. Jag har sällan några riktiga mardrömmar längre. Inte som när jag kom hem från kriget i Vietnam. Då drömde jag natt efter natt om flickan utan tunga och vaknade kallsvettig och av mina egna skrik. Det är länge sen nu och de jobbiga drömmarna innehåller enbart tröttsamma scener där jag aldrig hittar dit jag ska. Senast hittade jag inte ens till Donners plats i Visby, där jag skulle hämta en nästan sprillans ny bil som jag köpt.
Men även sådana drömmar försvinner nu på hösten.
Men vad ska jag egentligen med lingon till?
Jag har ju fortfarande flera liter kvar i frysen från förra året.