Saker jag skulle göra om jag vann 100 miljoner
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Försäkringar hör till den kategorin.
För just nu hatar jag försäkringsbolag. Det är inget nytt förvisso, att det alltid är så bra och så heltäckande och så otroligt oumbärligt, och dessutom för bara en spottstyver när de ringer och vill ha just dig som kund.
Okej, jag medger, det finns en viss skyll-dig-själv-varning, jag borde naturligtvis läst allt finstilt. Men kom igen, det finstilta i försäkringsvillkor är ju så otroligt finstilt att man behöver mikroskop för att överhuvudtaget kunna se det.
Anledningen till mitt hat är att vi var i Thailand i höstas och skiten åkte in i fläkten precis när vi skulle åka hem, och vi blev kvar ett tag till.
Jag visste egentligen redan då att försäkringsbolagen skulle sjunga i kör "force majeur, force majeur, force majeuuuur". Men när de väl började sjunga så blev jag likväl förbannad.
För när behöver man ett försäkringsbolag? Jo när skiten åker in i fläkten.
Men just då hänvisas det till nåt force majeur-igt och så hör man liksom försäkringsbolagstjejen börja nynna "du får inga pengar, nana na nanna".
Force majeur betyder ungefär "utom kontroll" och är det absolut bästa ett försäkringsbolag vet. Vad det i praktiken innebär är att du som kund inte ens får en påse jordnötter för dina utlägg och besvär.
Men det är bara att bryta ihop och komma igen, som den där skidåkaren sa.
Det som irriterar mig mest är ändå Trygg-Hansa, ett försäkringsbolag som jag tidigare bara haft bra erfarenheter av. Kanske just därför valde vi att försäkra våra barn där.
Att försäkra sina barn är något man bara måste göra, det har jag ju fått veta. Och när jag kollar autogirobetalningarna varje månad har jag gjort det med en känsla av lättnad.
Trygg-Hansa, precis som alla andra försäkringsbolag, säljer naturligtvis försäkringar på illusionen att dina barn faktiskt är försäkrade upp över öronen när du väl betalt premien.
Men se, när det väl händer nåt finns det en liten finstilt paragraf, skriven upp och ned på rövarspråket i två punkters storlek på baksidan av brevet du fick hem handlingarna i, som säger att "visst, de är försäkrade. Men inte i Thailand".
Bastards.
Andra veckan som pappaledig och en viss rutin har infunnit sig.
Bästa tiden på dagen är just nu, klockan elva, när den minsta sover i vagnen utanför och den äldsta är på dagis.
Dagis är hon för övrigt bara tre dagar i veckan, fem timmar åt gången. Jag har vänner i Stockholm, och deras äldsta dotter får vara på dagis 30 timmar i veckan när en av dem är föräldralediga för den minsta.
Otroligt avundsjuk blir jag.
Avundsjuka är för övrigt en av de sju dödssynderna. Och jag kan inte rå för det, men jag syndar ganska ofta.
Särskilt när nån vinner fantastiskt mycket pengar. Jag är ledsen, men jag är inte en bättre människa än att jag tänker att "jag då, varför vinner aldrig jag pengar". Vi måste renovera huset, har miljonskulder till banken och ibland innan jag somnar brukar jag tänka på vad jag skulle göra om jag fick 100 miljoner på ett bräde.
Shit, den listan blir lång. Sen somnar jag och vaknar lika fattig morgonen därpå.
Men man ska väl inte klaga, antar jag. Jag har ett jobb jag älskar, min sambo har fått ett vikariat på en skola och är lycklig varje dag hon åker dit och ungarna har tio fingrar och tio tår och inga synbara defekter.
Men ändå. 100 miljoner. Då hade jag kunnat be försäkringsbolagen dra åt fanders.
En bok jag gillar är "Naiv. Super" av Erlend Loe. Huvudpersonen i boken gör listor över allt möjligt, och ibland brukar jag roa mig med att göra egna listor. Jag gillar listor, och de kan handla om vadsomhelst.
Här är min topp fem-lista på saker jag skulle göra om jag vann 100 miljoner.
1) Köpa ett större hus med ett stort, jättestort, varmgarage.
2) Köpa en Harley-Davidson med sidvagn åt min sambo.
3) Köpa en cool gammal Cheva-pickup.
4) Tagit ett halvår ledigt och åkt motorcykel med familjen genom USA.
5) Gett mamma och bror en kappsäck full med pengar.
Däremot hade jag inte slutat jobba. Jag tror det hade blivit långtråkigt att inte ha ett jobb att gå till.
Jag gillar böcker som inte bara är en bok, utan en serie. Då känns det som att de räcker längre, och man vill ju gärna fortsätta vara kompis med karaktärerna ett tag till.
Just nu håller jag på med den sjunde och sista delen i Stephen Kings mastodontserie "Det mörka tornet". Jag har några hundra sidor kvar, men känner redan att det kommer bli tomt när det är över. Jag har hållit på ett bra tag med de här böckerna, och jag vill verkligen inte att det ska ta slut.
Men allt tar ju slut till slut, det är det enda man vet säkert. Tyvärr.