Samma rätt till havsutsikt?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Kanske ingen direkt upphetsande vacker syn. Blänkande flint, väl synlig mage, svagt solbruna ben och armar, men en i övrigt kritvit kropp. Men ändå. Denna kroppsliga helhet står där naken på badbryggan klockan halv sju på morgonen. Nybadad och värmd av morgonsolen. Vindstilla. Inte en människa inom synhåll. Tuppen gal. Frukosten väntar.
Hade någon annan skrivit det här hade jag nog blivit väldigt avundsjuk.
Den här ön är inte stor. På tre timmar, inklusive kort kafferast i Roma, kör man bil från Hoburgen till Fårö. Översatt till norrländska förhållanden så är alla gotlänningar i princip grannar, längre än så är det inte från hit till dit.
En gång för cirka hundra år sen var jag på reportage i Haparanda och på kvällen var det dans på Stadshotellet. När dansen var slut blev vi, fotografen och jag, inbjudna av två kvinnor att följa med hem och dricka kaffe. Vi frågade om de bodde långt från hotellet, men nejdå det gjorde de inte alls bedyrade de.
- Knappt tio mil!
Kom att tänka på det när jag förra lördagen träffade en man på Burgsviks marknad. Han berättade att han alltid gör ett besök på marknaden varje år och hade det inte varit så långt att åka, så hade han nog besökt marknaden varje lördag. Sa han.
Han bor i Stånga!
Stånga, ja. När jag skriver det här (fredag mogon) är det exakt fyrtioåtta timmar kvar till första kastet i stenvarpan vid Stångaspelen. Vi (Bäl IF) är ju titelförsvarare från i fjol och naturligtvis ska vi försöka kasta så lagom långt och rakt som möjligt i år också. Men det tänker ju alla andra lag också göra.
Att vinna två år i följd är väldigt svårt har det visat sig under alla de år stenvarpans vandringspris har funnits. Priset instiftades 1939 och för att erövra det för alltid krävs seger tre år i rad. Och det har naturligtvis ingen lyckats med.
Så vår taktik i år är: Väldigt mycket lagom långt och lika mycket exakt lagom spikrakt.
Däremot kommer inte min far vara med och kasta varpa i år. Han har annars inte missat Stångaspelen, hans personliga "julafton", på minst trettio år. Han har i alla fall åkt hit från Lomma i Skåne och ska vara med och titta. Jag som känner honom väl vet att han kommer att lida av svår abstinens när han ser alla varpor fladdra omkring över Stangmalmen.
Men vid 95 års ålder känner han att kroppen inte längre orkar en hel dags kastning. Men saknaden finns alltid där.
Läser en insändare i tidningen. Den handlar om att Tekniska förvaltningen tydligen gett Tott Resort på Norderstrand tillåtelse att såga ner tio helt friska träd i allén i anslutning till den nya havsrestaurangen.
Insändarskribent undrar om han lika lätt kan få myndighetens välsignelse att kapa 3-4 av kommunens träd på Hällarna:
Hans (representanten för Tott Resort) skäl var detsamma som mitt - de skymmer havsutsikten.
Intressant fråga tycker jag.
När Monsieur Pekka, tuppen, fick höra talas om politikerveckan i Almedalen blev han eld och lågor.
- En sån vecka måste vi ha här också! sa han upphetsad när jag släppte ut hönsen en morgon.
Jag trodde väl inte så mycket på det, för Pekka har många storstilade planer men det brukar aldrig bli någonting av dem. Tre dagar senare, i onsdags, kom han flaxande med kammen stående rakt upp och skrek:
- Dom kommer, dom kommer! skrek han.
- Vem?
- Fredrik Redefeldt från moderutterna och himmelsdemokraten Göran Ägglund. De ska tala om "Att bilda skalbolag" och "Gud är tupp".
Och de kom, arm i arm för att visa enighet, tätt följd av hönan Hildur och fjorton (14) kycklingar. Ni kanske minns att jag tidigare skrivit om den försvunna hönan, som jag misstänkte att höken tagit. Men så är alltså inte fallet. Hon har legat och ruvat ägg ute i naturen någonstans och nu kom hon stolt för att visa upp resultatet.
- Pappa! skrek kycklingarna och kastade sig över Pekka.
- Nej, nej, det är inte jag, det är dom där! ropade Pekka skräckslaget och pekade på Redefeldt och Ägglund.
- Pappa, pappa! skrek kycklingarna och började klättra uppför byxbenen på de båda partiledarna.
Och hade inte deras livvakter ingripit, så hade det hela nog slutat med större kalabalik än det till och med brukar vara i den vanliga politiska hönsgården.
Kort rapport från trädgården:
Hålet för vindkraftverket är nu grävt. Ett helt nyligen fått fikonträd ger redan i år frukt. Sju stycken (fikon i konjak?). Däremot ser tomatskörden ut att bli den sämsta i mannaminne (åtta år). Bina gör bara honung för eget behov, ingenting till oss. Vattnet i brunnen som i fjol blev salt är fortfarande salt. Humlen som nästan dog av fjolårets salta vatten är i år bara halvdött, så det går åt rätt håll. Vinfältet (sex plantor) ser ut att ge rekordskörd. Liksom björnbären. Sommarens bensinåtgång till gräsklipparen har varit rekordlåg. Vad göra med svarta vinbär när jag redan har massor med gelé och tillräckligt med vinbärsbrännvin från i fjol?
Detta var förmodligen sommarens enda och sista trädgårdsrapport.
Och nu ska jag bara stapla in mina varpor och smörgåsar med prickig korv i bilen, för nu är det dags.
Stangge, här kumma ja!
Turistöversättning:
Stånga, här kommer jag!
PS. Söndag klockan 14.30.
Stångaspelen.
Det gick åt fanders.