Samma röda katt varje gång!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Funderar på om jag under nästa år ska försöka bli en bättre människa. Och vad ska jag i så fall förbättra?
Skriver en lista på möjliga förbättringar, men lägger av efter punkt 10: Se till att skrivbordet alltid är renstädat!
Listan lär bli alltför lång, jag kommer att stressa ihjäl mig om jag ska genomföra allt. Perfekt eller död? Någon enstaka enkel enkla förbättring får räcka.
Jag får väl försöka fortsätta leva med mig själv ändå.
Annandagens morgon sitter det en sik i mitt utvadade nät. Det händer inte varje gång.
För ett tjugotal år sedan var Burgsviken på senhösten ett eldorado för sikfiskare. Liv och rörelse i hamnen. Små båtar for ut och in och massor med nät i vattnet. Ibland sattes näten så att de korsade och trasslade in sig i andra nät. Då blev det ett himla liv.
Det fanns så mycket nät i viken, att det var ett rent under att över huvud taget någon sik lyckades ta sig in till sina lekplatser och lägga rom. Och resultatet av rovfisket blev naturligtvis att siken så gott som helt försvann, men de lokala sikfiskarna skyllde på den nyetablerade laxodlingen ute i viken.
Nu är det knappt någon som fiskar längre och siken börjar återvända. Dessutom är det numera fiskeförbud fram till 15 december. Under några sekunder funderar jag på att släppa tillbaka min fångade sik igen, men ugnstekt sik med rökta musslor och dill lockar.
Dessutom har den här honan redan lagt sina rom.
Rävfällan har nu i fem dygn stått där, i trakten av hönshuset, laddad med allehanda "godis".
Men ingen räv.
Mitt svårmod dagarna före jul blev inte så långvarigt...just nu känns det kommande julfirandet som en börda. Jag har ingen glädje, ingen förväntan, skrev jag i förra krönikan.
Men jag vet ju hur jag fungerar. På måndagen mådde jag bättre, dagen därpå fungerade jag nästan normalt och själva julafton var precis så bra som den brukar vara.
Och tack alla ni som hörde av er i telefon, med mejl och genom direktkontakt. En kvinna från trakten kom med brända mandlar, Hammarlunds från norr hängde en påse med en aladåb på grisfötter på dörrhandtaget och en man ringde och sa Du känner inte mig, men jag vill ändå ringa och säga hej och säga att allting ordnar sig, det brukar det göra.
Ja, det gjorde det den här gången också. Och, än en gång, tack för omtanken.
Trots att barnen inte längre firar jul hemma hos oss, sitter jag fortfarande här och tittar på Kalle Anka på julafton. Riktigt samma känsla som under "barntiden" är det väl inte, men jag behöver ändå känna den där speciella ilningen av välbehag i kroppen för att komma i riktig julstämning.
I stort kan jag varenda replik i hela programmet, men det är först nu som jag reagerar på stackars Mollys öde. Molly är en av de många barn som skickat in önskelista till tomtens verkstad. När hennes namn kontrolleras i anteckningarna om hur barnen skött sig under året, snälla eller inte snälla, konstaterar tomten att Molly kan va´ riktigt glad för hon har ätit sin spenat var dag.
Inget ont om spenat, men vareviga dag? 365 dagar om året!
Stackars Molly!
Innan det här året är slut måste jag berätta den helt sanna historien om damen och mobiltelefonen.
En kollega till min hustru, vi kan kalla henne Agneta för det heter hon, gav sin mor på fastlandet en mobiltelefon i present. Det var moderns första mobil, så hon hade ingen erfarenhet av det här sättet att kommunicera.
Hon tar i alla fall mobilen med sig när hon går ut för handla. I affären ringer det. Det är dottern Agneta på Gotland som vill testa att mobilen fungerar. Agneta hör hur modern febrilt trycker på olika knappar, innan hon får fram ett nervöst "Hallå!".
- Hej, det är Agneta! säger Agneta.
- Oj då, säger modern, är det du! Men hur visste du att jag är här?
Under julhelgen har jag återigen upptäckt, att om man har överbett är det nästan omöjligt att äta skinkmacka med senap på anständigt vis.
Dagen efter själva julen åker jag till Mulde ridhus i Fröjel och kastar varpa. Inomhus! Min varpasäsong som annars inte startar förrän dagarna före Stångaspelen. Då går jag ut och letar fram mina stenvarpor och testar om jag orkar kasta dem tjugo meter. Det brukar fungera.
Nystartade Mulde varpaklubb är det bästa som hänt gotländsk varpasport på länge. Här finns en entusiasm och ett nytänkande som bådar gott för den annars snart utdöende sporten.
Fortsätt så!
Ytterligare ett dygn har gått, men fortfarande ingen räv i fällan. Däremot samma röda katt som för några år sedan tre gånger hamnade i den rävfälla jag hade lånat.
Men ingen räv då heller.
Nyår.
För första gången inga barn här hemma, däremot hamnföreningens kassör och en biodlare. Meny: Saltgurka med gräddfil och honung. Flundrafilé med stekta bananer, pressad potatis och madeirasås . Ugnsbakade äpplen med mandelmassa och glass.
Inga raketer.
Gott nytt år ni också!