Han skrev så här, min vän. På hans FB-sida låg plötsligt ett oväntat inlägg: Jag behöver få veta att jag är bra, jag behöver klappar på axeln, jag behöver få veta att jag kan något, snälla, tala om för mig att jag är bra.
Det låg där bara ett kort tag, innan det togs bort. Men några svar hann det bli.
Jag svarade så här: Jag känner detsamma ibland. Vi får sätta oss ner en dag och berömma varandra du och jag, för vi vet ju att vi är bra. Innerst inne vet vi det, eller hur?
När jag sedan ringde honom undrade jag förstås vad som hade hänt, varför detta plötsliga mörker?
Han sa att det inte var så illa egentligen, inte just då, och kvinnan i hans liv hade också ringt och undrat varför han var så låg. Så därför plockade han bort de där raderna.
Men känslan fanns där ändå, sade han, inte för att han suktade efter beröm, det ligger inte för honom. Istället att rent allmänt bara få höra att han är...ja, bra, helt enkelt.
De känslorna finns hos mig också ibland. Att inte räcka till. Jag vet att jag gör det. Vi alla vet ju att vi räcker till. Problemet är att så många av oss tror att så många andra är så mycket bättre.
Det där att gå runt och vara rädd för att någon till slut avslöjar en som bluff. Att en dag bli påkommen som fejk. Känslor, tror jag, ”alla” bär fast vi ser dem bara hos oss själva.
Det där självförtroendet som aldrig riktigt tycks slå rot. Så många jag pratat med som ibland känner sig pinsamma, okunniga, tafatta och på fel plats. Som om hela samhället hålls uppe av låtsasmänniskor.
Det är det dags för oss alla att ta kontrollen över oss själva nu. Låt oss göra det.
Så say after me please: Jag är bra. Jag kan. Jag vet. Jag vågar. Jag törs. Jag får. Jag är omtyckt. Jag har betydelse. Jag är mig själv. Jag är den som är bäst på att vara jag. Jag spelar roll. Jag gör skillnad. Jag är duktig. Jag är modig. Jag är speciell. Jag är beundransvärd. Jag är unik. Jag är viktig. Jag är efterlängtad. Jag är bra. Jag är bra. Jag är verkligen bra.
Det var så jag sa när jag ringde och han svarade i sitt röda hus i de djupa dalaskogarna. Vi har känt varandra hela livet och delat både lätta och tunga tankar.
Det var så jag sa. Vi är bra, sa jag. Det vet vi ju.
Det är bara så jävla viktigt att också berätta det för dem vi har omkring oss. Det är jag dålig på. Men det är inget en människa bättre behöver än att få veta att hon är bra.
Så därför, mina vänner, så bra ni är, så bra vi är tillsammans.