Mina försök att bli vänskaplig med gotlänningarna har för det mesta varit förgäves. De nickar gärna vänligt när de åker förbi i sina bilar här på grusvägen, men det är inte många som stannar för att snickesnacka. Jag tror inte det är gotlänningarnas melodi att snickesnacka. Jag har någon gång försökt att bjuda hem någon. Jag fattade sådant oerhört tycke för en snickare i Lärbro som jag träffade genom gemensamma vänner och frågade om han ville komma och ta en bastu och en bit mat med min familj någon dag, men det blev bara förvirrat. Han sa att hela juli var full och sen blir det ännu värre. Jag har förstått att jag sannolikt måste bosätta mig här i 40 år och först då kan det möjligen vara en idé för en gotlänning att betrakta mig som en del av ön. Till dess är jag och alla andra sommargotlänningar utbölingar.
Jag skulle inte säga att gotlänningarna hatar oss som är gäster här. Gotlänningarna är gott folk. Hårt arbetande hedersknyfflar. De går inte runt och hatar. Men de tycker inte om förändring. En gotlänning vill att allt ska vara precis så som det alltid har varit. Möjligen är det så att vi sommargotlänningarna rubbar cirklarna en smula. Någon Stockholmsdåre köper ett nedlagt församlingshem och gör om till yogacenter på norra Gotland. En annan öppnar ett café där de sätter ära i att handskala pomeranserna. En tredje startar reklambyrå trots att ingen på ön är intresserad av reklam. Gotlänningen skakar på huvudet och muttrar att det väl är själva fan att saker och ting inte kan vara som det alltid varit.
Kristofer Ahlström, den utmärkte författaren med Gotlandsursprung, skrev häromdagen en text i DN som handlade om hur rika sommargotlänningar kommer till ön och köper upp de dyra husen vid kusten. Han målar upp en bild av att förmögna stockholmare kommer ner och kör ut gotlänningarna från hus och hem. Ahlström är bekymrad över detta, han menar att det utarmar ön, han säger till och med att detta gör att Gotland riskerar att förlora sin själ. Jag blir nedstämd om det är så att folk här på ön håller med honom. För det är ju så oerhört provinsiellt och sorgligt tänkt. Det är den typen av inställning som på riktigt kan skada Gotland.
Det är ledsamt om inte gotlänningarna blir glada för att de lever på en ö som är så attraktiv och vacker att den fylls av turister som bosätter sig här allt från två dagar till två månader om året. Jag älskar allt med Gotland. Jag är mycket förtjust i att komma hit på senhösten, åka väg 148 norrut mot Fårösund utan att möta en enda bil, att vara en del av Gotlands underbara, ensamhet och karghet. Men jag är lika förtjust i att vara här på sommaren när original från Gotland blandas med original från fastlandet. Jag tycker det är helfestligt med det nyöppnade yogacentret och caféet med den handskalade pomeransen, det gör ju att den här ön sprakar så fantastiskt, att den sjuder och bågnar av allt som möts här.
Jag tycker att den delen av Gotland som visar sig under sommarmånaderna också är en del av Gotlands själ. Jag hoppas att det tar kortare tid än 40 år innan gotlänningarna själva håller med mig om saken.