Sen klädde jag av mig naken och tog ett bad
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Inga barn som skrattade vid granitklipporna, inga ljud av motorbåtar utanför viken, inga hammarslag från husen intill. Hammare och spik, ljudet som en slags symbol för semester.
Jag stod där länge, satte mig en stund. Såg på vattenytan som krusades av en lätt bris. Båtarna vid sina bryggor, de guppande vita bojarna akterut. Solen på semester den här dagen.
Inga människor, inget liv mer än kvardröjande fåglar.
ändå hörde jag allt det där djupt där inom mig. Skratten och skriken, utombordssnurrorna och grannens hamrande.
Hur det levde kvar i mig även när säsongen är över.
När som helst kan jag frammana dessa och andra ljud från förr. Jag kan höra den metalliska klangen när ytterdörrens hasp släpps mot väggen. Jag kan när och var som helst höra väggklockans tickande. Kan höra tallarnas väsande och rösterna av dem som betyder mest.
Sommaren är flyktig och nu har ännu en planat ut. Jag har försökt påminna mig, oss, flera gånger: det är nu det är sommar, den vi längtat efter.
Men som alltid är allt som starkast efteråt. Som om jag alltid är för sen och aldrig i fas. Att det är först efteråt jag förstår och förmår.
När jag stod där på klipporna vid vårt småländska sommarhus vid kusten där jag har så stor del av min uppväxt, kom allt över mig igen. Allting som varit och som sedan länge är förbi.
Som om ingen närhet är så stark och intensiv som efteråt. När allt är förbi. Som vänner som försvunnit, kärlekar man haft.
När de fanns intill en var de så självklara. När de försvann sen lindade jag mig flera varv i den närhet som var så stark och tärande just för att den flytt.
Det är aldrig så mycket sommar som i de somriga tv-bilder jag ser i januari, aldrig så mycket vinter som i de vintriga tv-inslag jag ser i juni.
Men vi tog vara på stunderna också. Doften av dotterns solvarma hår, jag känner det ända hit. Svetten som rann när jag och pojken kickade boll och sköt badmintonfjädrar upp i tallen.
Jag åkte ut till stugan när sommaren nästan var slut och ställde mig vid vattnet och lyssnade på tystnaden. Jag var ensam.
Jag tänkte att det är det man alltid är. Ensam. Alltid lite för sent ute.
Sen slog jag numret till dem jag älskar och kände värmen sprida sig i kroppen. Sen klädde jag av mig naken och tog ett sensommarbad.