Möjligen har också de överlevt vintern. Äppelträdens vattenskott hamnade högst upp i gråpäronträdet. Med skator som arkitekter är resultatet inte något lusthus direkt. Ett nyinköpt citronträd sprider sin doft i växthuset, med fyra snart mogna citroner på kan det vara ett av världens högsta kilopris på frukt. Men klart värt pengarna.
Själva pengarna gör ingen glad. De är bra att ha, men jakten på dem förtar glädjen och tiden att hinna leva. För mig, som känner mig som den enda gotlänning på jorden som inte vunnit på Postkodlotteriet, måste de tjänas ihop. Jag har vänner i Stockholm som sliter som djur, jobbar heltid och tjänar en "grannyra" om året. Men det räcker ändå inte.
Att bo i en håla och pendla till city kostar skjortan. Då måste man jobba heltid. Och då måste någon annan än föräldrarna hämta på dagis, för tiden räcker inte till i huvudstaden. I överflödet finns en fattigdom.
Jag tror att frustrerade människor som upplever att de varken har tid eller slantar nog i börsen sänder ut märkliga signaler. Stockholm har blivit kallt. Så sägs det. Gotland har blivit hett som en värmebölja i augusti för frustrerade citywalkers i sina walkingskor, och barnvagnar tillverkade för språngmarsch till dagis.
Jag har alltid känt mig som en lantis. I Klinteskolans korridorer fnissade de hippa tjejerna när jag passerade. En udda fågel som blev fågelskådare. Fast lite fulare än de hippa. Därför älskar jag alla typer och hejdukar som kommer hit och sätter färg på vår ö. Som förmedlar att det är okey att bryta av, sticka ut och vara duktiga. På en hel massa saker. Mer än att en gång i livet vinna på Postkodlotteriet.
Vid den senaste utdelningen skulle jag ta en bild och skriva några rader. Fotomodellen och superkändisen Magdalena Graaf, förklädd till parkeringsvakt, gav inte böter utan en ny Volvo. Till en chockad vinnare på Adelsgatan. Frågan är om jag ändå inte var den som blev mest chockad. För fotomodellen Graaf tittade intensivt på mig. Länge. När kamerorna stängts av kom hon fram.
- Fy fan vad du är snygg, sa hon.
Innan JAg hunnit hämta mig tog hon fram sin Iphone och tog några bilder. Gav mig en kram. Och försvann tillbaka till glamouren.
Om ni brudar från Klinteskolans mörka katakomber läser detta kan ni logga in på Magdalena Graafs blogg. Där finns jag. Recenserad och tydligen ganska omtyckt.
Inläggen påstår att jag ser ut som en blandning mellan en ung Jack Nicholson och Jim Carrey. "Båda två fina att titta på". Tjejerna liknar mig vid Rafael Edholm, Jeff Goldblum och Joey Tempest.
- Jag ser inte vem han är lik. Vem är han lik?
- Wolverine i X-men såklart! Han är ju lik den sexigaste av de alla i X-men - Wolverine! Mmmm... ögongodis.
Medan jag rodnar kraxar skatorna i päronträdet. Vore jag buddhist hade jag varit säker på att de i ett tidigare liv stroppat fram i en skolkorridor nära mig.