Sjutton potatisar utan EU-stöd
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vårbruket är nu i full gång.
Vi arealägare av det mindre formaten utan EU-stöd får slita hårt för att överleva. Eftersom en del av trädgårdslandet i år måste ligga i träda, har vi tvingats flytta odlingen av midsommarpotatis till en betydligt mindre åker. Sjutton sättpotatisar fick jag plats med. Inköpspris cirka fyrtio kronor. Därtill kommer transportkostnaden, drygt fem mil till och från Hemse där potatisarna är inhandlade. Och med tanke på affärernas priskrig på färskpotatis till midsommar och därmed billig potatis, lär våra bli svindyra.
Så i år får vi istället förlita oss på en bra tomatskörd på våra sex plantor, dill så att det åtminstone täcker vårt behov till kräftorna i augusti och gravlaxen till jul och att skörden av bönor blir så riklig att vi även kan frysa in några påsar.
Dessutom vitlök (cirka 20 plantor), sparris (4 bestånd), vinbärsbuskar ( 4 stycken), rabarber (cirka 2 kilo) och hallon (kanske 3 liter). Räknar man även in vinfältets fem vinstockar, som i fjol gav tio liter vin som vi ännu inte vågat provsmaka, så ser det ändå ganska lovande ut.
Ekan är sjösatt.
Den flyter!
Den rasistiska organisationen Hönsdemokraterna anordnade i veckan en demonstration utanför vårt hönshus. En grupp tillresta aktivister, tillsammans med tre av våra egna hönor, marscherade taktfast fram och tillbaka medan de skränade Inga vita hönor! och Behåll hönshuset färgat!
Anledningen var hönshusets senaste tillskott, den helvita hönan Alva från Alva. Hon var den enda som överlevde den förintelse som en räv nyligen ställde till med i hennes tidigare hönsgård och hon fick därför asyl här hos oss. Hon blev därmed hönshusets första vita höna.
- Vi är inte rasister, men vi vill behålla den färgade hönsrasen intakt, förklarade Hönsdemokraternas talesman tuppen Galemattias, när jag försökte jaga ut demonstranterna ur trädgården. Våra egna tre hönor nickade, pinsamt nog, ivrigt instämmande.
Tuppen Pekka däremot stod borta vid friggeboden och skrev något på ett stort vitt papper och jag anade det värsta. Men jag anade helt fel. Plötsligt kom han gående med sitt nytillverkade plakat med texten FÖR SVIN! - förmodligen menade han FÖRSVINN! - medan han sjöng:
Pekka älskar alla hönor
alla hönor på vår gård,
röd och gul och svart och vit
gör det samma har han sagt,
Pekka älskar alla hönor på vår gård!
Efter den imponerande manifestationen tillåts nu Alva sitta och sova på samma pinne som de tre färgade hönorna.
Ännu är den infekterade maktkampen om min hälsa inte avgjord. Förlitande på mitt immunförsvar har jag vägrat uppsöka vårdcentralen för att få snabb hjälp mot min förkylning, som nu är inne på tredje veckan.
I torsdags trodde jag tillfrisknandet var nära, för då hade jag inte längre någon feber. Men, men. Jag hostar, äter verkningslösa bröstkarameller, blir genomvåt av svett bara av att tjära båten och tycker inte ens att en kall öl är riktigt gott. Så då förstår ni.
Immunförsvaret och jag tänker dock inte ge oss. Men hittar ni ingen krönika i tidningen nästa måndag, då har vi förlorat.
En helt annan strid rasar just nu i trädgården. En sädesärla har i två dagar kämpat om herraväldet mot en annan sädesärla. Han själv.
Han ser sin egen spegelbild i två av våra fönster och försöker envetet jaga bort sin "konkurrent". Upp och ner längs glasrutan flaxar han och försöker skada den andre med näbben. Hela dagarna håller han (de) på och vi försöker med olika metoder - fastklistrade hökatrapper av papp på fönsterrutan till exempel - men ingenting hjälper.
Deras kamp börjar gå oss på nerverna.
Jag skrev i förra krönikan att jag fått ett mejl från en kvinna, som berättade om ett märkligt sammanträffande. Jag har nu kontrollerat att händelsen är sann och jag har även fått hennes tillåtelse att publicera mejlet. Dock har jag ändrat namnet på den man som omnämns.
Så här skrev hon:
"För några dagar sedan besökte jag apoteket. Vid sidan om mig satt en dam i min ålder.
- Jag väntar på min man, sa damen. Så kom hennes man och hon frågade honom om han
fått samma tabletter som förra gången.
På något sätt tyckte jag att det fanns något bekant hos honom. Rösten eller nå´t.
- Tycker jag känner igen dig på något sätt, sa jag.
- Nja, sa mannen, jag känner inte igen dig.
- Vad heter du? frågade jag.
- Roland Lindberg, sa han.
- Jaha, sa jag, men då har väl vi varit gifta, eller...?
Han frågade vad jag hette och vi kom då fram till att det hade vi ju faktiskt varit.
I tio år var vi gifta!"
Glömde att vi även odlar persilja. Den växer året runt och vi behöver därför aldrig köpa persilja i affären.
Så vi klarar oss nog.