Vårströmmingen närmar sig land och där står jag beredd med mitt enda fungerande nät.
1,9 kilo att steka och lägga i ättikslag.
Mina samtal med väggarna här hemma och den desperata flykten till fastlandet resulterade bara i mera sorg, mera ångest. Mina barn har tjatat och bett mig kontakta sjukvården för att få någon form av hjälp. Men jag har envist svarat att det här går över, jag har mått dåligt förr.
Men inser nu att det inte handlar om ”förr”. Då som utsänd reporter till kriget i Vietnam och svältkatastrofer i Afrika. Jag behöver hjälp nu. Klockan 15 i dag (måndag) träffar jag ett terapiteam på vårdcentralen. Jag vet inte vad som kommer att hända, men jag tror det blir mycket samtal. Mina väggar vet hur jag mår, men någon hjälp av dem får jag inte.
Radio Gotland i bakgrunden medan jag sortera kläder inför en äntligen bestämd tvätt. Jag är inte tillräckligt koncentrerad och hör inte vad radioinslaget handlar om, men hajar till när reportern säger:
– Vill du att det ska gå så bra som möjligt?
– Ja, svarar den intervjuade.
Vilken fråga!
”Södermalm är fullt av tråkmånsar med mycket pengar”, säger den prisbelönte serietecknaren Mats Jonsson i en intervju i Aftonbladet.
Han tycker att stadsdelen tappat sin själ när ”massvis med tråkmånsar med pengar flyttade dit”. Efter några år ”flydde” han till den mera folkliga söderförorten Midsommarkransen, men när ”padel-voiarna” efter några år kom i fatt honom även där flyttade han tillbaka till sin hembygd, byn Sandslån i Kramfors.
Hur är det på Gotland, är vår ”själ” på väg att försvinna i takt med att köpstarka personer från fastlandet köper upp fastigheter i de mest attraktiva områdena, till exempel Visby innerstad?
Njanej. Vi gotlänningar är ett välkomnande folk och det enda vi önskar är att alla ni ”utsoknes” också mantalsskriver er och betalar skatt här. Det gäller även ”padel-voiarna”.
Då är ni riktigt välkomna!
Peter Pettersson i Hellvi mejlar:
”Sorgen och saknaden är eviga följeslagare i livet. För den som håller sig med tamboskap, i mitt fall lamm, blir avskeden många och lika sorgesamma. Idag finns mobilens kamera som ett fickminne över gångna vänner. Men minnena från dagarna före mobilkamerans dagar är de starkaste.
Dan Andersson skrev: ”När att leva är att stenar bära”. En dag kommer man dock till ett stenröse och kan lägga av dem alla och vandra vidare”.
Den plötsliga morgonbrisen, hur uppstår den?
bison.gotland@telia.com