Jag är mycket förtjust i uttrycket skamsköljning, möjligen beror det på att jag upplevt dem så ofta.
En skamsköljning inträffar när man kommer att tänka på någon händelse i det förgångna där man gjort bort sig, i det lilla eller i det stora, och minnet av den fadäsen gör att skammen sköljer genom kroppen på sådant sätt att man väser, svär för sig själv, tar sig för pannan eller måste sätta sig ner en stund.
Alla människor skamsköljer på olika sätt - jag brukar göra det genom att viska ord av typen “helvete" och “satan" genom tänderna. Jag skamsköljer mest hela tiden. En gång skulle jag intervjua Victoria Silvstedt. Jag var mycket nervös, satt och väntade på henne på ett café, och när hon kom trippande på sina klackskor ropade hon av oklar anledning mot mig: “Hello, baby boy!" Och jag ville ju vara snabb, smidig, cool och elegant. Jag svarade omedelbart tillbaka till henne: “Hello, baby boy". Detta var över tio år sedan, men minnet av det kan fortfarande i dag ila genom mig.
Jag undertextade tv-program under en tid i mitt liv och vid något tillfälle översatte jag “wait, I have an idea" till meningen: “Vänta, jag har ett id-kor". Minnet av det ger mig fysiska åkommor av skam.
Jag var kär i en tjej, vi gick på dejt, sent på kvällen beskrev hon sig själv som ett ägg: “Jag är hård på utsidan, mjuk på insidan". Dagen efter brann det i min kropp av åtrå efter henne. Jag ville visa att jag älskade henne. Jag gick till butiken och köpte ett sexpack ägg och lade utanför hennes port. Varför gjorde jag det? Vad skulle det betyda? Minnet av det gör att jag just nu i denna skrivande stund ryser av obehag.
Men den kanske mest minnesvärda skamsköljningen i mitt liv har sitt ursprung på Gotland. Jag satt i vanlig ordning på Rute stenugnsbageri och drack en kaffe. Det var mycket folk på uteserveringen, det sorlades vilt omkring mig.
Plötsligt kom Håkan Nesser gående uppför backen på väg mot bageriet. Jag blev genast en smula stel. Håkan Nesser, den berömda författaren, bygdens stora superkändis. När han vandrat ett par steg upp för slänten fick han syn på mig och vinkade. Jag kände en nästan chockartad tillfredsställelse. Håkan Nesser vinkade mot mig. Vi hade aldrig träffats, men där och då kändes det logiskt.
Han såg mig som en medförfattare, en skrivarbroder. Och skrivarbröder håller ihop. Vi hälsar på varandra. I triumf lyfte jag handen och vinkade tillbaka till den store. Jag var mycket belåten över det faktum att så många andra satt omkring mig. Nu kunde alla se hur jag och Håkan Nesser förbrödrades.
Men så hände något. Nesser hade fortfarande handen lyft och det hade jag också. Han vandrade vidare uppför slänten och när han tagit några steg upptäckte jag att det inte var mig han vinkade till. Det var någon som satt alldeles bakom mig. Med handen fortfarande lyft, som en bila över mitt eget huvud, vände jag blicken bakåt och såg hur en äldre man vinkade tillbaka mot Nesser. Nesser vandrade förbi mig och jag störtdök med handen, gömde undan den, satte mig på den och såg hur de omfamnade varandra.
Jag ville ju bara försvinna från platsen. Jag tittade ner, vågade inte titta upp, men jag hörde ju hur övriga bagerigäster började fnittra, de hade ju sett alltsammans, de hade upptäckte min fadäs.
Detta var ett år sedan och det borde vara glömt sedan länge. Men ändå, jag känner det just nu, hur skamsköljningen vandrar som en isglass genom mitt system.