6 februari
Eftersom jag tillbringar hela veckan i stan och har skidorna i bilen, är det självklart med ett dagligt besök vid VOK-stugan. Där finns ett spår med konstsnö att göra millånga turer i.
Nu blir det inte riktigt som jag tänkt mig. Millångt blir några kilometer och sammanlagt två turer i det isiga och svåråkta konstspåret.
Tredje dagen faller äntligen mängder med riktig snö och jag ger mig ut på enmilsspåret. Lugnt och majestätiskt stakar jag fram under snötunga träd. Men det känns konstigt, fötterna vinglar hela tiden i sidled och upp och ner och jag tror det beror på att spåret ännu är dåligt uppåkt. Efter två kilometer kör jag omkull för andra gången och upptäcker att båda sulorna på mina skidkängor lossnat. De ser ut som två gapande gäddkäftar.
Jag ger upp.
Så här års är de färska gurkorna ett skämt. Köper en spansk variant som på utsidan ser helt normal ut, men när jag skär i den ser jag direkt att jag blivit lurad. Tjugo procent gurka och resten ett vattnigt kärnhus.
Är det någon idé att klaga?
Förra veckan skrev jag om mitt pågående åldrande. Konstaterade bland annat att jag bara klarar tio armhävningar, mot minst tjugo för några år sedan. Däremot kan jag fortfarande gå till affären och handla tre varor utan minneslapp. Tre har nog varit min gräns under de senaste tjugo åren, så i det fallet har det inte skett något dramatiskt.
Jag får ett brev från Vera Sollerman i Klintehamn.
Själv ska jag fylla 85 i sommar, men inom sig blir man ju aldrig gammal konstigt nog. Men visst tappan man mycket! skriver hon bland annat.
Hon tycker att jag ska läsa Predikaren, kapitel 12 i Bibeln, "en fantastisk skildring om hur man åldras". Visst, ett fantastiskt språk men lite för många pekpinnar och dystra prognoser om den senare hälften av livet. Så jag nöjer mig med att enbart citera inledningen:
Gläd dig, du yngling, i din ungdom, och låt ditt hjärta unna dig fröjd i din ungdomstid; ja, vandra de vägar ditt hjärta lyster och så, som det behagar dina ögon.
En morgon är det drygt tretton grader kallt i Visby. Jag sitter vid frukostbordet och tittar på folk som passerar ute på gatan, de flesta på väg till sina jobb men även några hundägare. Alla väl påpälsade.
Alla utom en.
En ung kvinna kommer halvspringande, för att hon är sen till jobbet eller för att hon är på väg att frysa ihjäl är svårt att säga. Jag gissar på ihjälfrysningsrisken för hon är extremt tunnklädd. Barhuvad, en tunna sommarjacka och under den en genomskinlig blus, en kort kjol, tunna strumpor och halvhögklackade skor med minimalt grepp på den hala trottoaren.
Snälla du, varför denna elegans vinterns kallaste morgon?
När snön äntligen kom till Burgsvik gav jag mig ut på den gamla järnvägsvallen för en tänkt milafärd.
Men, än en gång, blev det inte riktigt som jag tänkt mig. Inget preparerat skidspår, alldeles för många oorganiserat strövande personer med hundar och inte riktigt tillräckligt med snö.
Jag kroknade betänkligt redan efter två kilometer.
Gläd dig, du gamling, och låt ditt hjärta unna dig fröjd i din åldringstid, ja,åk dina skidspår ditt hjärta lyster och så, som det behagar dina armar, rygg och ben.