Jag lyssnade i går kväll till Sofia Karlssons Svarta ballader; Det är Dan Anderssons drömska vemodsord beledsagade av bl.a. mandola, dragspel, bouzouiki, fiol och inte minst Sofias aningen veka och lågmälda men samtidigt klara och träffsäkra sång. Allt arrangerat så att musiken når såväl hjärtat som själen, utan några omvägar. Jag lyssnade ”live” för några kvällar sedan till folkmusikgruppen Hin i Sankt Hans Klosterruin. Sju så där lagom samspelta musiker med en äkthet där takt och melodi fick lyssnarens hjärta att slå i en särskild takt och kroppen på lyssnaren att röra sig med ohejdbar automatik. En stor del av förrgår kväll avsatte jag för att lyssna på några avsnitt ur Aram Kachaturians Spartacus med Royal Philharmonic Orchestra under dirigentskap av Yuri Temirkanov; 25 minuters flykt från allt. Men samtidigt – paradoxalt nog – en musik som kan sätta dig i händelsernas centrum, som kan få dig att känna att du kan hålla hela världsgloben i din ena hand. Snacka om att kunna utöva kontroll över tillvaron! I förrgår morse lyssnade jag på äkta vinyl (aningen raspigt) till Neil Young och hans Reactor; tung buffelhjordsrock som lyfte mig från golvet, gjorde att jag kunde gå igenom väggar, bära hela stan på mina axlar och börja min arbetsdag från pole position!
Allt detta var ljudupplevelser. Men inte bara ljud. Det var något mer, det var musik. Och för att ljud ska kunna förvandlas till musik måste ljudet struktureras på något sätt, det måste bli till toner, rytm och harmoni. Men det tekniska strukturerandet får inte drivas för långt. Det får inte bli för perfekt. Det måste finnas en störning i strukturen. På samma sätt som konsten inte ska avbilda naturens yttre sken utan dess inre processer (om den ska vara riktigt bra) ska musiken bestå av något mer och något innerligare än bara ljud. Sättningen, arrangemangen, rytmen, melodin, pauseringen m.m. kan skapa ljud som kan ta sig direkt till hjärtat, utan omvägar. Det är då ljud blir till musik.
Men när t.ex. Robert Wells har tagit bort all känsla, allt hjärta och all intensitet från någon klassisk rocklåt är det fortfarande något som låter. Det är ljud, till och med perfekt ljud. Men inte mycket mer. Stukturen är helt ostörd. Det finns inget som sticker ut, inget som griper tag i en. Själ och hjärta blir oberörda. Men ljud är det ju.
Det är onekligen skillnad mellan ljud och ljud.
Det hissar vi:
Att hösten kan anas – årstidernas årstid.
Och det dissar vi:
Att sommaren är på upphällningen.