Skrattet när mjuka flingor landar på näsan
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är slags frihet inkarnerad från barndomen, att lägga sig på rygg i nyfallen snö och vifta med armar och ben utan att bry sig om hur blöt jag blir eller hur kallt det blir sedan.
Bara ta tillfället när det kommer.
Att stå med öppen mun i snöfallet och fånga kristallerna med tungan.
Jag är ännu barn, brukar jag tänka. Jag brukar tänka att jag har vägen från hjärta till handling intakt, utan att alltid går via hjärna och förnuft. Att jag inte hårdnat och slipats på alla sätt.
Men jag vet, mitt i de tankarna, att jag ljuger för mig själv för det går inte längre att vara i någonting fullt ut. Det är alltid så mycket annat, så mycket nyss och sen.
Men när snön faller, när flingorna dalar från en natthimmel som nyss syntes hopsydd med stygn av stjärnor, går det ännu att locka fram den oförhärdade femåringen bland alla irrbloss av borde och måste.
„Fascinerande för resten att så många går barhuvade genom minusvindarna.
Vi kastar snö på varandra, jag och hon jag bor med, en promenad genom lycklig vinter. Vi rullar och tumlar, låter änglavingarna vispa och det är så kul, så galet, så nära alltings mitt det nu är möjligt, när åren går fortare och vi är äldre.
Sen leker vi tafatt i tio sekunder bara, men ändå tafatt tills hon tar mig eller jag tar henne, jag vet inte, men hennes ansikte är blött av snö och hennes läppar varma.
Så fick vi något att prata om, till slut. Något vi alla kunde förenas kring och tycka om eller inte tycka om.
Om ett halvår kommer svetten att rinna längs ryggen och då svär vi över värmen, pustar och stånkar, svär över den hetta så många säger att de vill ha. Nu.
Men i går: vi skottade våra trappor och stretade våra stråk, drog upp kragen, vi som har sådana, vi som klär oss varmt.
Sopade fram bilar, skuttade fram i redan trampade fotspår, ingen bråkande trafik, alla ljud bäddade i bomull.
Och så log vi mot varandra, där ute i det vita. Så fint, så vackert, så mänskligt.
„Fast jodå, även jag svär åt skottning ibland och ispansar på rutorna och begriper att brevbärare inte jublar av lycka.
Så väldigt många, hör jag omkring mig, som hellre vill ha mörker och slask, men i min värld är snövintern en tid av en slags lycka.
En tid att konstruera minnena av det första snöfallet då jag var liten.
Den bubblande otåligheten innan skidorna kom ut och pulkan Skrattet när de mjuka flingorna landade på näsan.
Magnus Ihreskog
magnus.ihreskog@gotlandstidningar.se
0498-20 24 10