14 mars
Våren har inte hunnit så värst mycket längre i Skåne. Visserligen snöfritt men bitande kallt i den kraftiga vinden från Öresund.
Halvvägs ut på den 500 meter (!) långa träbryggan till bastun i Bjärred drabbas vi, min äldsta dotter och jag, av ett iskallt regn och vi är genomvåta när vi äntligen kommer fram till det fantastiska badhuset och konstaterar att både bastun och restaurangen är stängd. Som tur är har vi medvind de fem hundra meterna tillbaka in till fasta landet och värmen i bilen.
Jag skrev i förra krönikan att jag nu ska ta av långkalsongerna, men så har ännu inte skett. Mera beroende på den fortsatta kylan, än på ett mejl jag fick från en kvinna i Grötlingbo:
För allt i världen gör inte det, ta av långkalsongerna! Tog en tur till Hemse idag utan min damvariant och tro mig, jag höll på att frysa bort allt.
Dottern och jag är i Skåne några dagar för att hälsa på min 97-årige far Lomma. Han börjar bli skröplig. Senaste tiden har jag ringt honom vid tretiden, men då sover han fortfarande.Då har han ännu inte ätit frukost. Hemtjänsten kommer för att väcka honom, ge honom mat och ta honom med ut på promenad, men han vägrar lämna sängen.
- Jag orkar inte, jag vill sova, är hans ständiga svar när de (och vi) försöker väcka honom.
Balansen har blivit mycket sämre. Han har fallit några gånger och en morgon klarar han inte av att gå på toaletten, så vi får ställa in en plasthink vid sängen. Senare på dagen får vi i alla fall med honom på en kort bilutflykt. Jag frågar om han vill att vi ska åka till någon speciell plats.
- Ja, det skulle vara roligt om du ville köra till Hellvi! säger han. Hellvi är hans hemsocken. När jag förklarar att vi inte är på Gotland skrattar han, men blir samtidigt generad.
Pappa skulle behöva komma in på ett bra åldringsboende där han kan känna sig trygg, men han har svårt att lämna huset som han själv har byggt. Det här är hans hus och hans hem.
Medan jag sitter och skriver det här i pappas vardagsrum i Lomma, får jag ett mejl från Mari-Anne Löfqvist i Lummelunda:
Jag blir upprörd och heligt förbannad när jag läser i lördagens tidning om lägenheterna inne i Visby. De är så dyra så bara generaldirektörer och andra rika pensionärer från fastlandet kan köpa.
Hon menar förmodligen de nya lägenheterna i gamla kommunhuset på Klosterplan. Jag letar mig in på fastighetsmäklarens hemsida och ser att en trea på 112 kvadrat kostar drygt 4,3 miljoner, plus nästan 5 000 i månaden. Ja, så är det Ann-Marie, det är bara de rika som har råd att bo i ett kulturarv med gångavstånd till Systemet (ett av mäklarens "lockbeten").
I Skånska Dagbladet läser jag om årets första skörd av tomater. Ett halvt kilo, sex tomater, såldes av en odlare i Viken till en Ica-handlare i Höganäs. Pris: 1 000 kronor - per styck! Handlaren köpte dem som present till sin sjuårige son. Vilken märklig värld vi lever i, tusen kronor för en tomat.
Och stackars grabb.
I morgon, söndag, åker jag här ifrån. Kanske åker jag direkt hem, kanske inte. Det är möjligt att jag istället åker till Göteborg och hälsar på en gammal kompis som blivit sjuk. Eller bara flackar omkring några dar, jag gjorde det ofta förr när jag mådde dåligt och behövde samla tankarna. I dag har jag bland annat tänkt:
En plasthink vid sängen, räcker det för att pappa ska känna sig trygg?