Jag älskar ord.
Jag har alltid älskat ord. Till och med när jag var liten och inte kunde stava så bra älskade jag ord.
En av de första sakerna jag sa att jag skulle bli var författare. Sen tappade jag fokus och skulle bli kock, brandman, polis och lärare. Jag blev journalist vilket får anses vara åtminstone i samma härad som mitt ursprungsmål.
Jag blev också en, språkligt sett, duktig skribent. Innehållet i mina krönikor kan måhända diskuteras, och rent reportermässigt duger jag i krig (eller kanske överallt utom just där). Men ord är mitt jobb, och det vore deprimerande om jag inte behandlade dem med vederbörlig respekt.
Däremot är jag kass på att laga bilar, och jag kräver inte heller av en bilmekaniker att jag ska få mitt kvitto utskrivet
på skön prosa.
Vad jag kräver är dock att människor som lever på ord, på att skriva, ska behärska språket. Jag blir provocerad av illa skrivna texter, av misshandlad meningsbyggnad, blåslagen kommatering, våldtagen stavning och tempus med näsblod.
I dag är det populärt att hylla sociala medier, och jag
instämmer i lovsången vad beträffar den nya tidens snabbhet, mångfald, tillgänglighet och interaktivitet.
Däremot ifrågasätter jag kvaliteten på denna mångfald. Mycket är väldigt sällan detsamma som bra. Och om man bortser från meningen i detta överflöd av åsikter och information, då sitter den språkliga kvaliteten och dricker järn tillsammans med ett avinstallerat rättstavningsprogram i en sjabbig bodega på botten av cyberrymden.
Jämfört med traditionella gammelmedier som åtminstone har kvalitetskrav och en ambition att vara någorlunda korrekta.
Det här låter elitistiskt. Men det struntar jag i för jag stör ändå ihjäl mig på att folk tjänar pengar på att göra saker
dåligt, och då spelar det ingen roll om det handlar om att
laga en bil eller skriva en blogg.
Jag kan inte sjunga, jag kan inte laga bilar, jag kan inte väldigt många saker och jag skulle aldrig drömma om att utge mig för att vara en trubadur med egen bilverkstad. På samma sätt borde många av det här landets största bloggare och experter på sociala medier rannsaka sig själva och fråga sig vad de där röda och gröna strecken under orden i Windows Word betyder.
Frågar ni mig betyder de körförbud.
En av Sveriges största bloggar drivs av en figur som kallar sig Kissie och vänder sig inte precis till medelålders män. Hon skriver om bröstförstoringar, smink, fester och skor och tjänar storkovan på sponsrade inlägg och reklam. Dessutom följs hon av fler än en halv miljon läsare i veckan.
Men - hon kan inte skriva. Hon skriver så uselt att hon borde få tangentbordsförbud.
En snabbläsning gjorde att jag kunde tota ihop följande, för denna så populära skribent, symptomatiska mening:
"Det gick villt till, men känndes ganska lungt, och
tempraturen fick mig att få sommriga kännslor innuti".
Andra fullträffar: Rekomendera,
andvända, väll, programet.
Då har jag ändå struntat i syftningsfel, tempusfel och helt obegriplig ordföljd.
Eftersom apan ser, apan gör, är det någon som undrar varför det är sisådär med skrivkunnigheten bland kidsen?
Veckans lista. Fem skribenter vars språk inspirerar, och som dessutom lyckas fylla sina vackert byggda meningar med ett vettigt innehåll. Mycket kvällstidningar här, men det är där de finns, stilisterna:
1) Ronnie Sandahl, krönikör Aftonbladet.
2) Andreas Nordström,
frilansare åt bland annat Expressen.
3) Ann-Charlotte Marteus,
ledarskribent Expressen.
4) Nils Schwarz, kulturskribent Expressen.
5) Mats Olsson, sportkrönikör Expressen.