Snart är det för varmt i vattnet
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En dag blir jag bara trött, sätter mig i bilen och åker till Visby för att få lite lugn och ro.
Sådana här sinnestillstånd är annars mycket ovanliga hos mig, jag kan inte minnas när det senast hände. Och varför det blev så just nu har säker flera orsaker. En är definitivt romanen jag håller på och skriver. Jag är nu inne på femte genomskrivningen, förhoppningsvis den sista, men helt säker är jag inte för jag tycks aldrig bli riktigt nöjd.
Jag vaknar mitt i nätterna, störd av någon formulering på sidan 182. Och sedan i vaket tillstånd hör jag nästan hela tiden röster. Det är bokens personer som håller på och tjafsar om än det ena, än det andra. I drygt nio månader har de hållit på så där. Ibland roar de mig, men allt oftare blir jag nu enbart störd.
Så jag åkte till Visby, gick på krogen och åt torskrygg och sov på hotell. Dagen därpå körde jag hem igen, tog motorcykeln och åkte till Bottarve och tränade varpa.
Ingen av mina bokfigurer kommenterade min kastning. De har inte ett hum om varpa, så de är säkert imponerade även fast min vinglande varpa gång på gång hamnar en halvmeter från pinnen.
Men när jag denna morgon vaknar redan klockan fyra är det inte deras fel.
Det är Svenssons, campingägaren.
Hustrun och jag gick i går kväll in till campingen och åt och Svensson berättade att han i år har infört en (1) grej som inte funnits tidigare. Och då uppstod en diskussion om hur många procents ökning ingen grej till en grej egentligen är. Eftersom jag bara gått i Slite folkskola och varit kvarsittare ett antal gånger i realskola, så gav jag ganska snart upp och det gjorde Svensson (skolbakgrund okänd) också.
Noll till ett i procent? Det är det som väcker mig.
Ni som läste krönikan förra veckan minns säkert den märkliga - för mig skräckfyllda - historien om när jag plötsligt fick ytterligare en dotter. AnnCharlotte Nilsson i Bålsta, en bit utanför Stockholm.
Hon kontaktade mig på Facebook och i den efterföljande mejlväxlingen hävdade hon bestämt att hon var min dotter. Hur skulle jag förklara det här för mina andra barn, som nu skulle bli tvungna att dela arvet med ytterligare ett syskon?
När jag till slut ringde upp AnnCharlotte förstod vi båda att hon kontaktat fel Bernt Nilsson. Enligt henne är hennes pappa och jag nästan på pricken lika varandra.
I veckan fick jag ett mejl från den riktige pappan, Bernt Nilsson skadereglerare i Ludvika:
Jag har med stort intresse och stort leende läst din krönika om Facebook-historien. Jag har visat min fru och ett av mina andra barn din artikel. De säger att du har en slående likhet med mig. Men då ska man nog kisa lite med ögat och stå på långt håll. Ha det bra i sommarvärmen hälsar den riktige fadern Bernt Nilsson.
Hönan Hildur har nu lagt sig på ägg och Pekka, tuppen, kommer och beklagar sig för mig.
- Hon bara ligger där och latar sig, vad ska jag göra med henne?
Suck, suck,suck, samma sak varje år! Det hjälper inte hur många gånger jag försökt förklara för honom hur livet fungerar och hur naturen har sin gång. Det slutar alltid med att han säger:
- Hur kan kycklingarna komma in i äggen, skalen är ju så hårda?
Så för att slippa förklara en gång till säger jag istället:
- Hon har drabbats av vårmigrän och det dröjer tjugoen dagar innan hon blir frisk igen.
- Migrän? fnyser Pekka. Hon kan väl försöka bita ihop och rycka upp sig!
Säger han och springer bort och hoppar på Hillevi, som ännu inte drabbats av vårmigrän.
Fler och fler kommer nu tidigt på morgnarna och doppar sig vid badbryggorna nere i hamnen.
Klockan sex i morse var det fjorton grader i vattnet.
Det börjar nu bli alldeles för varmt.
Där i Visby, när jag på kvällen korsar Stora torget på väg till hotellet, är det så gott som fullt på alla uteserveringar och jag hör mängder av gotländska röster och många av dem som sitter där känner jag också igen.
Men på en uteservering är bara ett enda bord upptaget. Det är vid den krogen som inte har öppet året runt, utan enbart på sommaren.
Gotlänningarna vet var de ska gå.
Tennis har aldrig riktigt varit min sport. Det hänger kanske samman med min barndom i Slite, då vi barn som inte hade rika föräldrar, bara undantagsvis fick spela på de fina banorna med röd grus (eller vad det kallas). Vi fick hålla till på den cementerade banan med sprickor, som gjorde att bollen ofta studsade snett.
Men Robin Söderlings final mot Nadal i eftermiddag tänker jag inte missa.
På cementbanan i Slite lärde jag mig en viktig sak, som också Söderling bör tänka på. Man ska slå bollen hårt ner i ena hörnet och om motståndaren lyckas returnera bollen, då ska man slå bollen lika hårt i det andra hörnet. Och om då bollen än en gång kommer i retur, då är det bara att slå en lös stoppboll nära nätet så att motståndaren inte hinner fram. Och om han, mot förmodan, ändå gör det så tar det väldigt hårt på krafterna och efter ett antal sådana stoppbollar orkar han inte springa mera.
Det lärde jag mig när jag spelade mot en som hette Lasse och som alltid gjorde så.
Hundra eller tusen eller inga procent alls?