Snart blommar vintergäcken
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sitter och väntar på snöfallet.
Det ska enligt SMHI anlända idag, fredag, vid tolvtiden. Därefter ska det snöa hela eftermiddagen, hela natten och en stor del av lördagen.
Min beredskap är därför hög. Den egentillverkade snöplogen på plats, två snöskovlar (heter det skovlar?) strategiskt utplacerade vid ytterdörren respektive bastun och broddar på mina stövlar monterade.
Älskar den snö som hittills fallit. Men är innerligt trött på den som fortfarande faller.
Här ute på landsbygden har vi inga maskinpreparerade skidspår att åka i, sådana som det finns massor av i Visby. Dessa spår är hur enkla som helst att åka i. Man placerar en skida i varje spår och tar ett stavtag. Efter hundra meter tar man ett stavtag till och efter ytterliga hundra meter ytterligare ett.
Så håller man på och efter en kvart har man åkt en mil och är tillbaka på samma ställe igen. I sådana spår krävs det varken teknik eller armkraft. Man blir inte ens svettig.
Mitt sexkilometerspår - tre kilometer fram och tre kilometer tillbaka - består av två kilometer bilspår och resten drygt halvmeterdjup lössnö i drivor. Efter varje åkning blåser spåren igen eller begravs av nyfallen snö.
När jag kommer hem har jag ont precis överallt. Utom i fötterna, eller rättare sagt tårna. I halva vänstra lilltån för att vara exakt, den är nämligen stelfrusen.
Några korta notiser:
En ensam stare vid fågelbordet. Sju "staräurar" sen ska långkalsongerna av.
Årets första fluga på mitt arbetsbord. Av mångårig human tradition låter jag bli att slå ihjäl den, just för att det är årets första.
Läser ni Risto Leinos dagsverser på Gotlänningens ledarsida? Gör det!
Bankbonusarna har släppts lösa igen. Gör som jag, byt bank!
Uppfinnaren av sladdar som inte trasslar in sig i varandra och slår knut på sig själva blir multiförmögen.
Varför säljs tjocka grillkorvar i trepack? En korv för mycket för en person, en för lite för två. Två trepack, två korvar för mycket för två, lagom för tre.
Alla vi som lever i tvåsamhet kräver fyrpack!
I förra krönikan förvånades jag över att fem hundra personer, som skrivit under ett medborgarförslag om högerextremism, ville vara anonyma. Synd tyckte jag, för det gynnar enbart extremismens mörkbruna krafter.
Ebba Junker, talesperson för de som skrivit under, ringer och förklarar:
- De flesta har ingenting emot att deras namn publiceras, men det är också ett antal som inte vågar skylta med sina namn. Deras rädsla är förståelig och därför bestämdes att samtliga skulle få vara anonyma, utom jag som är talesman för gruppen.
En godtagbar förklaring, men jag tycker ändå det är synd när kloakråttor inte kan bekämpas helt öppet.
Varför är det alltid (nästan) skolorna i Visby som vinner tävlingen Vi i femman? I år var det till och med två femmor från samma skola, Lyckåkers, som var i final.
Får skolbarnen i landsbygdsskolorna sämre undervisning?
Det pågående projektet Klimatresenären är intressant. Tolv gotlänningar får gratis busskort under två månader för att åka buss istället för bil till och från jobbet. Tanken är naturligtvis att de sedan ska fortsätta åka buss.
Projektet har pågått i tre år och jag fattar inte hur jag, som är en mycket noggrann tidningsläsare, tidigare aldrig hört talas om det. Dålig marknadsföring? Och har någon av våra folkvalda politiker i fullmäktige under de här tre åren deltagit i projektet? Eller ens blivit tillfrågade?
Min gissning: Nej!
På väg hem från Rone, där jag hållit föredrag och visat bilder från min cykling genom Baltikum i somras, kommer den utlovade snön.
I Eke vräker den ner, i Havdhem är jag nära att kana förbi stoppskylten ut på stora vägen, men hemma i Burgsvik har snömolnen redan dragit förbi.
Hoppas det var vinterns sista.
Det här är den sista krönikan på ett tag som jag skriver i min trygga invanda tillvaro, ett skrivbord med brun träskiva och två vita lådhurtsar, morgonrock, P 2-musik på radion, åtta och en halv meter till kylskåpet och ljudet från den galande Pekka.
På onsdag åker jag till Dagö i Estland där jag under några veckor ska sitta och försöka skriva färdig min nya bok. Normalt har jag inga som helst problem med att koncentrera mig i ljudrika miljöer. Det vande jag mig vid under åren i kvällspressen. Men nu har jag helt kört fast och tidsschemat för bokens utgivning är i största fara.
På Dagö ska jag sitta instängd i ett rum och skriva och bara göra avbrott för måltider och kortare promenader - och lite OS på TV. Självklart kommer jag också att fortsätta leverera en krönika till måndagarna.
Och någon form av dagbok om mitt isolerade liv på Dagö tänker jag också skriva på min hemsida (www.bisongotland.se).
När jag kommer tillbaka har snön nog försvunnit och vintergäcken runt jasminbusken vid bastun blommar.