Snön ligger latent i själen på oss nordbor
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag var där och såg det.
Jag gick inne och pulade, såg dammet som virvlar som det gör när solen slår sitt sprudlande stämjärn genom rummet och hörde det plötsliga dånet och tittade ut och fick se snön fladdra förbi som en lössläppt jalusi.
Såg talgoxarna lätta i ren förskräckelse för att lika snabbt sätta sig till ro på sina talgbollar.
Vinter nu.
Vinter i paradiset.
JAG HAR LUKTEN av vinter i näsan. Den luktar grillad korv och varm choklad, sunkiga skor och bladdvåta vantar.
Dessa frostiga minusmorgnar med knarr under skorna, den vassa luften, bettet i kinderna, så hisnande härligt, vilken ynnest, vilken livslust. Ljuset det ger på jorden.
Några veckor av snö i år också, en framtida lyxvara kanhända i denna växthus-era.
Då tog vi kälkarna fram och skidorna på för snön ligger latent i själen på oss nordbor. Jenny Nyström-idyll och frustande Wassbergsskägg, lyckan av att få uppleva ett obeträtt täcke av nattgammal snö, att känna fallande flingor kittla på läppen. Vi har det i oss. Från förr.
* * *
Du vet, när gatorna slaskar, det är inte lika roligt. Allting är smutsigt och vått, vått, vått. Men ändå: vilken hemsk tanke att leva på en plats med ständig sommar.
HÖR ISSKRAPAN MOT vindrutan, hur den kraschar. Hör dina egna svordomar när du inser att du kommer för sent. Visst kan du skratta åt det nu?
Hör alla snöskyfflar som skrapar, hör jävelsorden som far för att inte plogbilen kommer.
Men nåt ska vi ju klaga på, vi svenskar. Vi får inte vara för nöjda. Var fan är plogbilen? Varför är den inte på min gata?
Visst kan vi skratta åt det också, hur inskränkta vi är, för att någon alltid måste vara skyldig?
SNÖN, VINTERN, ÄR så stor del av var jag kommer ifrån. Längdåkningen, hockeymatcherna i snömodd och murrigt gatljus på villagatan, skrillorna på uterinken. Vintern, en enda stor lekplats för upplevelser.
Och så går vi ut i snön när kvällen kommer, den dag jag skriver det här. Jag och hon jag bor med och barnen, och gör änglar i Botaniska trädgården.
Vi leker som dom barn vi ändå är, fast åren går fortare nu och vi är äldre.
Vi springer runt, hör havet dåna, jag får in en perfekt träff, en snöboll i hennes nacke, en kram och kyss sen bortom tvekan och trams och tjoller och tjat och hennes blöta jacka luktar HON och allting är plötsligt som förr, som nu, som alltid.
Ingenting har hänt.
Allting har hänt.
Vinter nu, med vittring på våren.
Vinter ännu en tid i paradiset.