Mina första lärarår hade jag på Kom-Vux i Tierp. Det var under Balkankriget och Tierp med omnejd tog emot många nyanlända så jag var där och undervisade i svenska för invandrare. Sedan flyttade vi till Hablingbo och södra Gotland och sedan dess har mina svenska som andraspråkskunskaper varit satta på paus. Inte många har behövt mina tjänster. Tills nu. Vem hade kunnat tro att vi helt plötsligt skulle ta emot asylsökande på Sudret?
Södra Gotland har blivit en roligare plats att bo på sedan det kommit människor från andra kulturer, det är vi många som tycker. Men självklart uppstår en del funderingar också i mötet med de nya gotlänningarna.
Ta en sån enkel sak som att det är kutym i gotländska skolmatsalar att man tar av sig mössan. Och nu kommer det hit flickor som tillåts att ha sjal på huvudet när andra fortfarande måste ta av sig mössan. Är inte det orättvist? Och varför är det så?
Det finns väl inga enkla och snabba svar på den frågan. Ett svar är att vi i Sverige har en tradition av att ta hänsyn till andra religioner och kulturer. När jag själv gick i skolan hade vi Jehovas vittnen i klassen och det togs vissa hänsyn till dem, även om de hänsynen, med dagens mått mätt, kan te sig ganska klumpiga. Min klasskamrat fick till exempel sitta ensam i materielrummet, bland kartorna och de uppstoppade djuren, medan vi andra julpysslade och myste i klassrummet. Men det var ett slags hänsyn.
Det är klart, kan man påvisa att det här med mössa på i matsalen är jätteviktigt för ens religion och kulturella identitet. Att ens mamma och pappa skulle bli väldigt ledsna om man inte tilläts äta med mössan på för att de själva alltid har gjort det. Att det är väldigt viktigt för ens far- och morföräldrar att man äter med mössan neddragen. Ja, då kanske hänsyn måste tas. Men hittills har inte det varit fallet.
Förresten var det inte så länge sedan kvinnor i Sverige bar sjal också. Min farmor var född i slutet på 1800-talet och på de få bilder jag har av henne bär hon sjal, eller huckle som man sa. Pappa berättade att när farmor kom till skolan på avslutningar och annat hade hon alltid huckle på.
Det finns många situationer i skolan där man inte kan ta hänsyn till religion och kultur, det är skolans skyldighet att se till att alla uppnår läroplanens mål, att alla lär sig simma och att alla har idrott till exempel. Men där det går att jämka, ja då försöker man göra det. Även om det kanske inte alltid blir helt hundra procent rättvist i en del ögon.