Pappa var så fin där han låg med händerna över magen och med en röd kalla mellan fingrarna. Blå kostym, slipsen i vitt, rött och blått, ögonlocken slutna. En sömn in i evig tid.
Bara ett par dagar tidigare var parken utanför täckt av snö, men tisdagen i förra veckan låg marken bar och vårsolen sträckte sin gyllene slöja ända från himlen, in i rummet på tredje våningen och snuddade vid pappas kind, strök molnet från hans panna till slut.
Så ljust i rummet, så oändligt ljust.
De höga tallarna där utanför gamla sjukhuset. När jag växte upp fanns där en tennisbana där jag spelade ibland på sommarloven då jag var i alltings blomma och pappa ännu var stark.
Nattsköterskan på pappas äldreboende i Vetlanda ringde klockan fem i två på natten och berättade att allt var över, han hade blivit hastigt sjuk bara dagen före.
Det sista jag såg av honom var en nöjd man bara tre dagar tidigare då jag möblerade det rum på hemmet som han längtat efter så mycket.
Nu tog jag båten bilen igen och nötte mil efter mil via Nynäs till Småland för att fortare komma fram, för att säga farväl.
Jag reste mot sorgen och med den underliga känslan av att faktiskt inte ha någon far. Och jag slogs av att allt fortsatte som vanligt, trots att mitt eget universum var rubbat.
Jag mötte bilar, lastbilar, såg människor i städerna, radion fortgick med sina sändningar: Gaddafi på offensiv, dags att deklarera, P4 Extra och lågmäld pop.
På en mack utanför Norrköping stod en man framför mig i kön och köpte en dajm.
Pappa var så fin där han låg med händerna över magen. Ett tänt ljus, en psalmbok, bara pappa och jag i rummet. En spjuver och hedersman som kämpat med en trött kropp hade äntligen fått ro.
Han blev 91, så det var egentligen inte någon överraskning.
Men att döden kommer just den dagen den verkligen kommer är ändå en slags chock.
Jag satt med pappa, höll hans kalla hand, hälsade från barnbarnen som han tyckte så mycket om att prata med, de som var kvar på Gotland, hälsade från mamma och från hon jag bor med.
Solen som spelade mellan de höga tallarna, stillheten där i alltings mitt.
Sen gick jag ut ur rummet på avdelningen som heter Oasen och åkte till mamma på hennes demensboende och berättade vad som hänt.
Jag var rätt hungrig sen så jag åkte till Kina och köpte med mig biff med bambu och champinjoner till pappas och mammas lägenhet, där de bott till nyss, den som nu stod tom och snart ska tömmas.
För aningen av en sekund tänkte jag ringa pappa och fråga om det var något han ville ha.