Som tjocka blöta yllegardiner svepte lågtrycken in över Gotland under mina tre sena men dyrbara semesterveckor. Meteorologerna på SMHI var i klass med magiska sierskan Saida, hon som trollband tv-tittarna på 1990-talet och påstods kunna hitta både bortsprungna hundar och kvarglömda nyckelknippor: Vädret på min semester blev allt annat är prognoserna!
Med 13 grader på kvällarna kändes det mer som höstlov och han Tomas Ledin fick alldeles rätt, sommaren blev kort och det mesta regnade bort. Nu är naturen som tur är vacker i alla väder. Jag tänker på alla de människor som nästan aldrig vistas utomhus i orörd natur. Ett så fattigt liv, i mina ögon.
Regnväder stärker klena psyken och föder kreativitet. Även när det hällregnar går det utmärkt att springa, dock uppstår det lätt efter 15 kilometer skav av blöta kläder på irriterande ställen. Som plåster på såren för allt regnande ser det nu ut att bli ett sjuhelsikes svampår. Det bådar gott inför hösten. Karljohan och stolta fjällskivlingar är redan här. I vägrenen norr om Visby växer också stora bestånd "vägchampinjoner", de jag minns att min pappa berättade att hans morfar brukade plocka. I dag är de oätliga, mättade av tungmetaller och avgaser, men i 1900-talets början var bilar ovanliga och "avgaserna" kom uteslutande från hästskjutsar.
Denna regniga semester blev min pappas historia och släktforskning min tröst. Varför har ingen berättat hur fantastiskt kul det är! Släktforskning handlar inte alls om att hitta gråa gubbar i polisong på bleknade fotografier i dammiga arkiv. Nej, alla har vi högst levande blodsbröder och systrar kvar i livet, bara det att vi inte vet om varandra.
I snart 100 år hade den gamla läderkofferten legat på vindar och förråd. När jag i slutet av sommaren fick den slitna väskan av min faster blev det starten på min nyfikenhet. Vems hade den varit?
Nätet är fantastiskt. På bara några knapptryckningar kan vi hitta nya släktingar världen runt. Min anfader och farfars farfar var urmakare, med tid att göra annat än att jobba. Han och hans fru fick elva barn, varav minst ett lämnade ett fattigt Sverige för att som så många andra söka lyckan i Amerika. Efter kontakter med mina närmare släktingar visade det sig finnas möjliga släktingar kvar i USA. Skadad av mitt yrke blev jag misstänksam. Var vi verkligen släkt? Jag började skriva med en möjlig ättling söder om New York. Först såg det skumt ut och jag tänkte: "It´s a dogs funeral". Men så hittade jag nya uppgifter på nätet och, bingo, släktleden var spikraka! Nu hoppas jag kanske inte hitta någon rik tant som testamenterat hela sitt Amerika-arv, däremot känns det helt makalöst roligt att ha hittat min farfars pappas brors barnbarn.
Du tycker kanske att jag med mitt intresse för släktforskning börjar bli mossig och gubbig. Det oroar jag mig över själv också. Inget kan få mig att känna mig så gammal och just gubbig som teknik. I sommar skulle jag köpa kylarvätska till bilen, men fick inte ens upp flaskan! Som tur var klarade inte den unga anställda kvinnan på macken av det heller. Att jag innerst inne börjar bli farbror avslöjas mest av mitt språk. Flera gånger har jag den senaste tiden fått förklara för unga kollegor vad det innebär att till exempel vara på kanelen. Och säger man ordet spargris till den swishande yngre generationen åker man väl på en tjotablängare eller torvel – om de nu vet vad det är.