Det är för mycket våld på tv. Barn tar skada, våldet ökar i samhället. Men ingen, jag säger ingen, tog ansvar för allt det jag såg på tv när jag växte upp. Sant&Sånt, med Staffan och Bengt. Och Hajk med Bengt Alsterlind. Så fanns det ett norskt program med tre bröder som läskigt försvann på sin expedition i kanot. I vuxen ålder ser jag vad dessa program ställde till med.
Nu är äventyret aldrig särskilt långt borta. Jag kan vakna i sängen, det räcker med att en enda liten gnutta solstråle skiner in mellan krukväxterna och den vita rullgardinen. Upp och ut! Tyvärr får hela familjen lida av skadan jag ådrog mig då, i början av 70-talet. Matsäckar ska packas. Kaffevatten kokas, och ved lastas på pulka. Var som helst. Bara man får komma iväg.
Nu borde väl isarna ha lagt sig, tänkte jag och stuvade familjen och packning i bilen för en heldag i naturen. Tingstäde träsk låg som ett vidsträckt fjällandskap. Ja, fast utan fjäll. Men med snö och is så det räckte åt mig.
Jag borrade och borrade, efter en halv meter kom jag igenom. Då fanns där två decimeter vatten kvar åt fiskarna. Som måste ha varit inbakade i isen. Inte ett hugg på hela dagen. Men en expeditionsledare ger sig inte så lätt.
Pulkan var lastad med grannens hus, ja en del av hans rivningsvirke. Glöden och passionen ska hållas vid liv, min sambo eldar mer än gärna hon också. På med brandfarliga vätskor, och så eld.
Värmen var härlig i den bitande ishavsvinden, efter en stund kunde man ha smidit på glödbacken. Då small det. Morrade och levde rövare. Under oss sprack isen.
Spänningen behöver aldrig vara långt borta.
Men egentligen var timmarna på isen rena rama värmestugan, om man jämför med dagen innan. Då gled vi en och en nedför stegen, ner i sörjan av is och slask. En konstig men väldigt sinnlig upplevelse.
Minus en grad i vattnet. Minus tio i luften. Barnen fick hållas i ena armen och doppas som tepåsar ner i vattnet, för säkerhets skull. Hala stegar och bryggor är förrädiska. Väl i klass med 70-talets barnprogram.
Somliga dagar lurar äventyret bokstavligt talat utanför dörren. Som vanligt körde jag fötterna i mina stövlar och svepte morgonrocken om mig på väg ut efter tidningen. Jag hann bara till översta trappsteget. Donk, donk, donk!
Plötsligt satt jag spritt språngande naken nedanför trappan, med morgonrocken utfläkt bakom mig. Och hoppades i den stunden lite omtöcknad och förvirrad att jag ensam, och inte grannarna, var uppe i arla morgonstund.
Ibland drabbas vi alla av en sådan tillfällig sinnesförvirring. Klassikern när man ska betala i kassan och upptäcker att det är soppåsen man har med sig istället för väskan. Vissa drabbas oftare av sådant än andra.
Jag brukar få höra att jag är fåordig i telefon. Men jag vill hävda att jag spolar skitsnacket. En mig närstående person har nu för andra gången gjort det "stora behovet" på toaletten och tappat i sin mobiltelefon. Därför föreslår jag en ny modell, Nokia WC Proof för sådana som vill uppleva vardagsdramatik till och med i kröken.