Specialvikt toapapper är lyx
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nu ska jag ta mig i kragen och försöka bli lite rik. Inte stenrik så att jag tappar förnuftet, utan så där lagom att jag då och då har råd med det lyxliv jag just nu lever.
Tack vare mitt ryggskott.
I Vilnius, Litauens huvudstad, var det stopp på cyklande. Inte definitivt, men i alla fall ett uppehåll. Efter långt och tåligt buret lidande, som det ofta förr stod i dödsnotiserna. Utanför turistinformationens kontor var lidandet färdigburet.
Jag kunde inte komma av cykeln! Efter åtskilliga försök fick jag till slut be två ynglingar om hjälp att lyfta benet över ramen, ett skådespel som uppmärksammades av en hänförd japansk turistgrupp. Jag har inget emot att bli fotograferad, det har jag blivit många gånger och varje gång försöker jag naturligtvis visa min bästa sida. Men grimaserande och hjälpt av två unga män att få ett ben över en cykelram är inte att visa sin bästa sida.
Samtliga japaner fotograferade.
Till Druskininkai, en berömd gammal kurort i södra Litauen, nära gränsen till Polen, forslade jag mig med lokalbuss och det är här jag lever lyxliv.
Rum med karamell på huvudkudden, specialvikt toapapper och balkong. Massage två gånger om dagen, turkisk och vanlig bastu, frukost där en kock står och steker ägg med bacon och i ett fantastiskt rum med stora mjuka kuddar i sofforna kan jag sitta och skriva medan en livs levande pianist spelar klassisk musik.
När jag möter någon personal i korridor trycker den (personalen) sig tätt intill väggen för att inte vara i vägen, trots att minst tre jag i bredd skulle kunnat passera utan problem. Jag tycker det är pinsamt, men det är tydligen så här det ska vara när det är riktigt fint.
Lite då och då skulle jag vilja ha det så här. Lagom rikt. Så lagom att jag ändå varje gång skulle tycka att lyxen, utom när personal trycker sig intill korridorväggen, är fantastisk. Lagom ofta så att det inte blir något självklart.
Då försvinner ju lyxkänslan.
Flera har frågat varför jag egentligen gör en sådan här lång cykelfärd. På en minst femtio år gammal cykel utan växlar!
Jag har flera svar.
1. För snart tjugo år sedan gjorde jag den här resan (i bil) som reporter på tv. I fem program följde vi Karl XII:s krigståg från Narva, ner genom Europa, Poltava, kalibaliken i Bender och med svansen mellan benen hem till Sverige igen.
Förväntningarna på "den nya tiden" i Baltikum var stora, kanske orealistiskt stora. Jag tänkte redan då att jag en gång skulle vilja resa genom Baltikum när allt "var färdigt". Infriades förväntningarna?
Det kommer inte den här resan att ge något riktigt svar på. För kort tid, för mycket motvind och ryggskott har inte gett mycket tid över för annat än överlevnad. Men jag har planer...
2. Ofta träffar jag folk som berättar om sina drömmar, men som avslutar med ett resignerat "men nu är det för sent". Nej det är, i de flesta fall, inte alls för sent att åtminstone försöka. Går det åt fanders, som mitt Vasalopp i fjol, så har man i alla fall försökt och slipper sen gräma sig den dagen då det verkligen är för sent.
3. För några år sedan läste jag en bok av Seth Cederbom, född 1870 och läroverksadjunkt i Skara. Brokiga bilder från vägar och stigar heter boken och handlar om hans två cykelturer efter första och andra världskriget i mellaneuropa. Långa dagsetapper, usla vägar och förmodligen betydligt klumpigare cykel än min Hermes. Han blev min idol och min första idé var egentligen att cykla i hans hjulspår, men nu blev det Baltikum istället.
Så den som tror att det här enbart är något fånigt mandomsprov har alltså fel.
Har fått många hälsningar under resan, både som mejl och inlägg i gästboken på min hemsida. Några citat:
Ett enda varningens ord från en "präktig distriktssköterska": Akta dig för ljungelden! Om den drabbar dina skinkors insida är det inte kul (Katharina Eriksdotter).
Eftersom ryggen är som den är så förstår jag att det inte blir så många tillfällen till varpaträning (Evert Olsson, min varpakompis).
Länderna verkar inte värst cykelvänliga med sina grova och vassa stenar. Vid Stenkusten la nån dit sånt grus för en del år sen och nästan omöjliggjorde cykling ett bra tag. Så även vi kan (Gunnar Fardelin).
Hoppas att du inte kvävs av alla avgaser i Polen för att inte tala om alla
bilar som kör som dårar (Mikael Lindholm).
Här i Burgsvik är det underbart nu, med lagom väder och lagom med turister (Per T).
Kroppen skriker efter att få bli lyssnad på och vad gör du? Jo, fortsätter och cykla på din skrotiga cykel (syster Lisbet).
Vi fem i vår familj från Klintehamn var över och cyklade utmed Lettlands - Litauens kustland nu i sommar. En fantastiskt trevlig semester! ("Klub").
Näst efter hjulet som uppfinning är medvinden den bästa kamrat man kan ha (Tryggve Berling).
Om man cyklar fortare än medvinden, så blir den också motvind (Arendt Engström).
Om lyxen glömde jag berätta att vit morgonrock ingår. Jag som inte klär i vitt!