Spinningcykeln kan vara början till ett nytt liv
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag har äntligen kommit igång med att börja träna.
I onsdags, vid lunchtid, satt jag upp på en spinningcykel.
Mitt nya liv har börjat - hoppas jag.
Nu är det förstås inte så mycket min förtjänst att jag kommit igång. Träffade en gammal skolkamrat som tränat ganska intensivt de senaste sex åren, och vips gav det ena det andra. Han bokade in mig på ett spinningpass, skickade ett sms att det var klart. Det var bara att inställa sig i tid, iklädd träningskläder och välfylld vattenflaska. Vem kan säga nej tack till en sådan bjudning.
Jag visste förstås var spinning var, men ärligt talat, det här var roligare än vad jag någonsin trodde att det skulle bli. Spinninginstruktören Jacob Bendelin (just det han som är i radion ibland, men också studierektor på Södervärnsskolan) var inte bara strålande, han var lysande.
Han började med att visa oss nybörjare hur vi skulle ställa in sadeln, att vi skulle hålla benen helt raka med fötterna för att alla muskler skulle hålla igång, eller vad det nu var. Vi fick absolut inte cykla hjulbent, det ger fel effekt. Sedan var det bara att dra igång.
Det blev en rock´n-roll-show med Bendelin vid spakarna medan vi 30 cyklade under hans taktfasta ledning. Det var musik som till och med jag kände igen, det var bergscykling, landsvägscykling och jag vet inte vad. De vana spinningcyklisterna lydde Jacobs minsta vink. Själv tog jag det ganska lugnt. Min cykelgranne Dino och jag orkade till och med prata den första kvarten samtidigt som vi trampade på, men sedan tog orden slut och det gällde att hålla sig koncentrerad på var man hade fötterna och hålla mjölksyran på avstånd. För får man mjölksyra är passet förstört, sägs det
När en halvtimme hade gått väste Dino, som faktiskt hade ett försprång med två spinningpass mer, fram att det bara var en kvart kvar. Jo, tjenare. Kvarten blev 25 minuter, och stretchningen på slutet var nästan jobbigare än själva cyklingen.
Nu tog jag det å andra sidan väldigt lugnt. Jag hade inte speciellt mycket motstånd, men jag cyklade i varje fall utan att göra minsta lilla paus, vilket gör mig riktigt stolt över mig själv.
Och jag lovar att det blir en fortsättning. Det här gav mersmak. Och det bästa av allt var att den förväntade träningsvärken i går morse uteblev helt och hållet. Det var nog stretchningens förtjänst.
Nästa onsdag är jag tillbaka igen. Tack "Hellba" för att du har fört in mig på rätt väg. Nu är det bara resten kvar
Det är först nu jag förstår hur stort GT:s Lucia är på Gotland. Var inne och tittade på vår webbsida helagotland.se. Sedan den åttonde november har texten om Lucia hängt med bland de tio mest lästa artiklarna på webben fram till i onsdags. Det är sällsynt att en artikel överlever ett dygn. Då ska det vara något väldigt bra. Luciaartikeln hängde med i 14 dagar. Vem som blir Lucia? Har ingen aning! Men i slutet av nästa vecka, då vet vi. Då räknas rösterna och GT åker och uppvaktar ljusets drottning 2007. Ska bli riktigt spännande att få vara en del av detta.
I söndags var jag på Annie Get Your Gun i Väskinde bygdegård. Fantastiskt. Jag skulle vilja uppmana alla som har möjlighet att se den att gå och titta. Men det är ingen idé. Det är bara två föreställningar kvar. Sedan är det ridå hur stort intresset än är. Det har varit fullsatt varenda föreställning alla lördagar och söndagar i oktober och november. Det är svårt att förstå att det är amatörer som bjuder på underhållningen. Hela ensemblen uppträder som fullfjädrade proffs. Föreställningen var lång, tre timmar. Det kändes som en och en halv timme, vilket i min värld betyder att det är bra.
Ulla Ronström Lundgren, även känd som en av artisterna från Tiljans Talangers finalfält, är den senaste veckans stora hjältinna. När tre beväpnade yngre män försökte råna hennes lilla butik jagade hon iväg dem med en matkniv. Modigt. Ulla gav inte bara stora rubriker i GT utan också i en kvällstidning och i norsk media.
Självklart måste Visby och Gotland få en riktig idrottsarena. Södervärnshallen ser nästan likadan ut i dag som när jag växte upp på 60-talet. Hallen påminner mycket om hur det såg ut i de gamla öststaterna. Med två framgångsrika elitlag i Endre och Visby Ladies måste det till något annat, något bättre och framförallt modernare. I min stilla tanke undrar jag om vi inte redan hade haft en hall om Endre och Visby Ladies varit herrlag i eliten istället för damlag.
Ett litet positivt besked om en ny hall kom i varje fall i tisdags då arenaprojektets styrgrupp mötte kommunledningen. Men det krävs förstås mer än prat för att något ska hända.
Trevlig helg!