Står i gräset och lyssnar, hör vågorna
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det var här vi låg i somras med juli lindad flera varv omkring oss, semestern som en behaglig kudde.
Jag tar bilen från stan en onsdagsmorgon, har ett hus där att se till, det var länge sen sist. Jag åker ensam och lyssnar på P1, orkar inte med några P3-hits eller P4-pladder.
P1 morgon: 36 människor om dagen dör i trafikolyckor i Sydafrika. Mycket folk, inget lyse och fulla förare vid ratten. Största taxi-bolaget i Johannesburg har bara 200 bilar fast det borde finnas 10 000 potentiella kunder.
Vid Ica har julgranen satts upp, vid Carlssons på Sudersand är det knäpp tyst när jag stannar bilen och går ur. Här tog de trekvart att få en pizza i somras, nu finns här inte en turist.
Vid Ekeviken bränner fyra människor i orange västar ris och röken står som en böljande pelare upp mot skyn. Jag står ett tag på stranden och tittar på. Jag ser ut över vattnet, långt där borta men ändå så nära, Norsholmens landtunga i stillsamt dis.
Allt här går i brunt grönt grått, som och just den här decemberdagen målats från palettens mest tungsinta sida.
Det var här vi sprang, spelade fotboll barfota och grävde gropar i sanden med röda spadar. Hur kunde vi göra det? Frös vi inte ihjäl? Det är alltid lika svårt att förstå nu när tempen drar mot noll.
Huset är iskallt, rått. Gardinerna fördragna, kylen avstängd och på vid gavel, strömmen slagen. Som ett sommarmuseum.
Här äter vi frukost i juli. Köper färskt bröd och brygger kaffe. Här luktar det solkräm och på radion puttrar "Sommar".
Så långt härifrån nu.
Tar en runda på tomten, går över till grannen och ser att allt är som det ska. Det är lika öde där.
Jag tänker ibland att jag skulle vilja bo här, på riktigt. Men jag vet inte. Rastlösheten skulle nog ta över och satsningen på landsbygden får ju en inte att övertygas.
Lövträden är nakna nu, tallarna på tomten bär stolt sina barr, men rönn och ek står nakna, grenverken ritsar sina tecken mot den askgrå himlen. Vad är det de skriver, vad är det de vill säga?
Jag står i gräset och lyssnar med mina stadsöron och jag hör vågorna bortom skogen, annars är allt tyst.
Jag lyssnar inåt; vem är jag, var är jag, hur har allting blivit, vilket är nästa steg och hur många steg blir det sen?
Jag låser dörren till huset och sätter mig i bilen men låter radion vara avstängd. Vid Gåsemora jäktar en fasan över asfalten, vid Kyrkviken sen slår solens stämjärn genom molnen, vattnet där ute vitt som folie.