Det är verkligen januari nu. Januari som bara ska överlevas. Januari då det roligaste som hände var att vi fick en bonuscheck på 150 spänn från Ica Maxi.
Ica Maxi, som precis har hållit sin årliga ”audition” för arbetslösa.
Kvart i åtta en lördagsmorgon ska de upp, trälarna. Och Ica Maxi tycker att det är ”roligt att de är så morgonpigga”. Morgonpigga? Det skulle ju kunna vara så att de hundratals människor som köar kvart i åtta för en ”jobbaudition” en kall lördagsmorgon i januari är jävligt desperata.
De ligger efter med räkningarna, någon har fått flytta hem till föräldrarna igen, någon har just genomlidit en jul där pengarna inte räckte till julklappar, andra slavar 40 timmar i veckan för ”praktiklön” och Ica Maxi konstaterar nöjt att intresset nog är så stort på grund av att många gillar affären.
Ica Maxi kanske inte vet att arbetslösa numera är tvingade att rapportera antal sökta jobb varje månad för att inte riskera att mista sin ersättning. Man måste alltså söka de jobb som finns, vare sig man ”gillar” stället eller inte.
Det är något så oerhört ledsamt över bilden av de många köande arbetslösa. Makthierarkier. Svaga som ställs inför starka, beordrade att prestera för att sedan granskas och bedömas och sedan få sin dom.
Dansa min docka så ska vi se om du får någon okejstämpel i rumpan eller inte.
Att hundratals människor står på led och köar en tidig vintermorgon för ett jobb på Ica säger så himla mycket om hur läget är i Sverige just nu. Jag kan på ett sätt förstå de (moderater) som hävdar att klassamhället inte existerar, nej för med gamla mått mätt så gör det ju inte det heller.
Förr var det vilken typ av yrke du hade och vilken lön det gav som avgjorde vilken klass du tillhörde. För tjugo år sedan var butiksbiträde på Ica i allra högsta grad ett lågstatusarbete inom vilket arbetarna knegade.
Nu är ett jobb på Ica något som man bokstavligen köar för att få och har du ett jobb på Ica tillhör du de lyckligt lottade. Och det är ju på många sätt bra, att tidigare lågstatusyrken inte längre ses som det och att löner eventuellt ökar (förutsatt att de gör det). Men det innebär ju inte att klassamhället har dött ut för det.
Arbetarklassen numera arbetar inte. De är arbetslösa eller sjukskrivna och får ingen lön. Jag tänker att förr fanns det en stolthet i att vara just arbetarklass. Nog minns jag min fars sträva och spruckna händer, slitna av ett liv fyllt av hårt arbete och dåligt betalt.
Visserligen ingen arbetare med klassiska mått mätt (han var lantbrukare) men ändå en arbetare av allra högsta grad. Stoltheten i det. Att vara en underhuggare. Föraktet för ”storgubbar”.
Klarsyntheten inför orättvisorna och styrkan i att vilja kämpa emot det.
Det finns ingen stolthet i att vara arbetslös eller sjukskriven. Inga miserabla men ändå stolta berättelser om slit och släp. Inga sträva händer att visa upp.
Det finns bara självförakt och förtvivlan till slut. Arbetslösa och sjukskrivna tas ifrån rätten att sätta sina egna villkor och det är kanske det vidrigaste med alltihop. Att tvingas söka jobb man inte vill ha mot villkoret att få den lilla ersättning man har rätt till.
Att tvingas köa utanför Ica inför en audition helt efter Icas villkor. De starka styr. De svaga dansar efter. Och det där med att ”ha rätt till”. Det är inte att ”ha rätt till” något när den rätten är villkorad.
Nej hu. Vi måste byta regering.