Rostiga dörrar, tomma ekande lokaler, björkar som växer genom asfalt, fåglarna i träden det enda livet. Hiss-torn som strävar mot himlen, som monument av det som varit. Högar av slagg, järnvägsspår som sträcker bortåt, röda av tidens gång. Lukten av gammalt, av bortglömd betong, multnande rep och plankor. I minnet av det som dånade och tjöt här en gång innan industrin dog är den stora tystnaden tung och tryckande som en fjäder.
Skärvor av liv som en gång varit, tankarna, att ta sig dit igen. Till en levande bygd, till tro, till förhoppningar och drömmar.
Allt det som inte blev av, tidens flykt som går att läsa i det efterlämnade.
De öde gruvorna i Bergslagen, de som svarar om jag ropar, samhällena som utarmats sedan allt blev tyst som i graven. Mamma och pappa bodde där en gång, innan jag fanns. Jag körde dit, jag stannade mitt i en berättelse, jag fortsatte.
Längs ett milspår i Sundbyberg finns resterna av en tunnelbanestation som aldrig byggdes färdig; bara ett betongskelett under träden.
På tyska ön Rügens östra kust står ett flera kilometer långt och sex våningar högt hotell, byggt till rekreation för Hitlers soldater. Ett monument av idioti, fascinerande i sin galenskap, en berättelse om människan.
En av de vackraste platserna på ön är utsikten över Cementas stenbrott i Slite, som en gotländsk canyon breder den ut sig, lika hisnande som fascinerande. Och fabriken som reser sig över samhället, som vakar över de boende. Jag tycker mycket om den vyn.
På resa genom Finland för många år sedan övernattade jag i en lägenhet intill ett pappersbruk i en förort till Helsingfors. Jag var 16. Det var på kvällen, mörkt. Jag satt i fönstret och kunde inte sluta titta; den upplysta fabriken, röda lampor, vita, den strävande grå röken.
Det är starkaste enskilda bilden från den resan, den som sedan begav sig in i Karelens djupa skogar som den skogens man jag var, är och kommer att förbli.
Min beundran är stor för alla dem som jobbar i dessa fabriker; stenarbetarna, gjuteriarbetarna, arbetarna inom stålindustrin. En slags urkraft, en länk bakåt till industrialiseringens begynnelse.
Jag läser Fogelströms "Mina drömmars stad"-svit, läser Åsa Linderborgs "Mig äger ingen". Sot, svett, svedda händer. Så vackra skildringar.
Jornmark.se är en betagande sajt som jag tittar in på ibland. Fotografier av övergivna platser där tiden stått still, där tiden flytt.
Min morfar var smed. Han har tillverkat de tre kronor som pryder rådhusets tak i Karlshamn. Jag fick aldrig träffa honom. Kanske har jag ändå ett arv där ifrån.