Vilken lustig chef Anitra Steen verkar vara. Snacka om järnlady. "Jaha ni har lite klagomål och är lite upprörda nere på Gotland, jaja, men det är nog bara en släng av dåligt självförtroende ska ni se!". Vad svarar man på det liksom?
Jag som inte ens jobbar på Svenska spel blev fasligt upprörd när jag läste det här först. Tydligare än vanligt kunde jag för mitt inre se hur maktens män och kvinnor sprang runt i sina kostymer där uppe i Stockholm och liksom sneglade lite föraktfullt på oss bönder här nere.
På oss som handlar våra finkläder på Julia Hultgren och äter fin- nachostallrik på Joda när vi vill lyxa till det. För 95 kronor. Ja. Hade man det inte innan får man säga att Anitra Steens uttalande lockade fram en släng av dåligt självförtroende faktiskt.
Jag tror nog att de flesta stockholmare tror att vi har dåligt självförtroende här på ön. Jag tror att många stockholmare ser på oss gotlänningar med den där lite överseende, roade blicken. De tänker att vi är ofarliga, lite buttra och småkomiska här i vår ensamhet. Amanda Schulman, gjorde det ganska tydligt i sin blogg, efter en vistelse här på ön i april:
"Det är då jag känner för att hoppa av tåget. Säga upp mig på jobbet och alla andra åtaganden och flytta till Gotland. Jag vill ge upp. Kasta in handduken. Det här var kanske inget för mig. Göra karriär och allt som hör till ett socialt stockholmsliv.
Bättre om jag bara är mamma och en glad fru som funderar på vad för kaka jag ska baka på eftermiddagen och bara oroa mig för att någon planta jag odlat inte växer som den ska."
En sommargotlänning har talat. Om ofarliga och fredliga gotlänningar som odlar växter och bakar kakor om eftermiddagarna. Göra karriär, det gör man i Stockholm, det vet ju alla. Väljer man att bosätta sig på Gotland väljer man bort karriären i samma val. Social är man också i Stockholm. Här på ön lever man lite mera ensamt. Det är ju flera mil till närmsta granne.
Det värsta är. Det värsta är att mycket av det är sant. Det är ganska omöjligt att göra någon stjärnsprakande karriär här på ön. Har man riktig tur kanske man får chefsposition på kommunen. Chef inom Region Gotland. Wow, liksom. De allra högsta posterna kniper alltid fastlänningarna. Vägrar dessutom att flytta hit. Ensam är det för den delen också väldigt lätt att känna sig här. Särskilt om vintern.
Men allra mest stämmer nog ändå det där med självförtroendet. Jag är ganska övertygad om att gotlänningar, liksom norrlänningar och ölänningar och många andra länningar, lider av dåligt självförtroende i större utsträckning än låt oss säga, stockholmarna. Frågan är om Anitras lösning att "jobba bort" det dåliga självförtroendet kommer att funka. Är det verkligen så enkelt?
En tanke som slår mig är att man kanske kunde sluta avfärda Gotland och gotlänningarna så som man alltid gör. Man kanske kunde prova något nytt och flytta hit jobben istället för att flytta bort dem?
Man kanske kunde begära att en vd, för sina 300 000 i månaden åtminstone kunde betala skatten på alla de där pengarna någonstans där den behövs lite mer, till exempel på orten för hans arbetsplats? Istället för att sända ut signaler över hela Svea rikes land om att "till Gotland flyttar man liksom bara inte.".
Men nu avslutar vi lite glatt, tycker jag. Jag tycker inte att vi ska hänga läpp. Jag tycker vi ska tycka synd om dom istället. Stockholmarna. De får minsann inga hembakta kakor eller egenodlade tomater där. Det får i alla fall vi!