Jag har på sistone använt ord jag annars inte gör särskilt ofta. Som råspont, list, regel, läkt och kuken.
Att göra saker man normalt inte gör eller ens kan har ju sina sidor.
Men det är också en härlig känsla, som pirr i hela kroppen, när man till slut lyckas. Eller?nåja.
Jag har i alla fall gjort om en så kallad kattvind under snedtaket i vårt radhus till en så småningom fungerande garderob.
Och då blev det en del fula ord längs vägen.
Det har varit några fascinerande dagar. Jag är inte fullständigt oduglig som snickare men definitivt inte van.
Och de saker som kan trilskas, de har verkligen gjort det. Går det att vända en bräda på två sätt så har jag gjort det på fel sätt först. Sågat på galen ledd. Gjort det jag borde gjort efter före. Inte vetat var jag lagt hammaren. Behövt tången men inte nått den. Var fasen la jag blyerstpennan? Sågat av för lite. Och sen för mycket. Det är då jag sagt kuken. Krökt spikar. Inte haft tillräckligt med spik och fått åka och köpa mer. Hittat pennan. Men var var det nu jag skulle rita strecket? Äh, nu sitter jag på tumstocken.
Jag tränade in fraser innan jag gick till byggaffären. Försökte låta kunnig och van när jag frågade efter 45-95-bräder som en kompis sagt att jag behövde som stomme. 50 år, då vill man inte framstå som en osäker nybörjare
Precis som när jag tågluffade i Frankrike. Då vässade jag min skolfranska för att världsvant beställa platsbiljetter och stod sen som ett frågetecken när jag fick en motfråga.
- Du vet, de där siffrorna betyder tjockleken, fick jag förklarat för mig av en vänlig man i personalen.
Kanske skulle det låtit mer vederhäftigt och snickarvant om jag svurit mer. Det gjorde de kunder som hade skitigast blåställ, noterade jag. De sa "brädsatan" och "betonghelvete". Säkert hade de valkar i händerna, det har inte jag.
Pappa jobbade på brädgård som ung, han visste allt om dimensioner och olika prestanda på virket.
I mer mogen ålder arbetade han med massaved. Satt på sitt kontor och jag minns från när jag var barn hur han kom hem och åt lunchströmming som mamma stekt frasig och då mest pratade om mätsedlar.
När han gick bort hittade jag massor av handböcker om hur man beräknar mängden massaved i skog på rot, hittade mätverktyg i metall från hans tidiga år i yrket.
En träets man, var han. Inte en snickare, men han skulle nog ändå varit stolt över min garderob.
Det är jag också, faktiskt. Även om den ännu bara är halvfärdig.
Men det har varit en spännande utflykt till en för mig obekant trakt.