Jag älskar Visby även på sommaren. Inte köerna och trängseln. Men allt det andra, surrealistiska som plötsligt bara händer. Har man sinne för de små detaljerna slutar man aldrig att bli förvånad. Faktum är att jag efter ett par veckor i sommarstaden inte längre minns när jag behövde knäppa på teven för att få min underhållning.
Sommaren är uteduscharnas tid. Alla med trädgård stor nog att behöva trädgårdsslang ska också ha en utedusch. Inredningstidningarna är fyllda av tips på hur "den händige" enkelt bygger sin dusch.
I svärfars verkstad hittade jag hans gamla kromade duschstång med generöst strilmunstycke. Kruxet var att det inte fanns någon kran för av- och påsättning. Med duschen i näven klev jag därför in på Toggas byggåtervinning. Här måste det finnas även kranar.
Jag hann precis börja rota i avdelningen kopparrör och bråte, när killen dök upp. En ung man, i min egen ålder. Dock med betydligt fetare plånbok. Och sån där kall blåsig bil utan tak ute på parkeringen.
- Jobbar du här? Vad kostar duschen?
Hade jag velat hade jag bara kikat mig över axeln, utom synhåll för Togga hade jag sedan sålt svärfars gamla dusch för 1 500 lakan och laxar. Men svärfars kromade stång är inte till salu. En kalldusch för killen med plånboken som fick stampa gasen i botten i nästa ösregn, för att få sin utedusch.
Till en av de allra bästa surrealistiska vardagshändelserna hör att passera mitt favoritövergångsställe. Region Gotland bjuder här på gratis underhållning. Under lång tid har trafikljuset varit trasigt. Precis som det ska blir det rött för bilarna. En liten detalj felar dock. Det brukar gå till på samma sätt varje gång.
Bilar som stannar. Till pausmusik från en bilstereo med snajdiga grabbar som publik i framsätet trycker gångtrafikanterna på knappen. Många gånger. Ingenting händer. Någon grön gubbe för gångtrafikanterna tänds aldrig.
Dova basrytmer försvinner när bilarna kör iväg. Vid nästa rödljus brukar jag släppa bomben.
- Det är fel på det här övergångsstället, det blir aldrig grön gubbe, säger jag helt lugnt.
Stressen lyser nu i ögonen på turisterna som blivit berövade flera dyrbara minuter av sin semester.
Vänta, nu ringer det i mobilen...
...tillbaka. I skrivande stund kulminerar surrealismen.
Blodet rinner om båda mina pekfingrar. En kvinna som kallas Trädgårdsarkitekten ringde och sa att det sitter en kakadua på parkeringen vid Friskis&Svettis. Jag slängde mig i bilen.
På asfalten satt en flintskallig gul nymfparakit. Som inte alls ville bli infångad. Med list och vana vid hur enfaldigt fåglar tänker, lyckades jag greppa den över ryggen.
Den flintskalliga skrek i högan sky. Högg ett djupt jack i mitt pekfinger, vred om och släppte inte taget. Utan att strypa fågeln skyndade jag till bilen och langade in odjuret i en svart sopsäck.
Jag har ringt polisen. På länskommunikationscentralen ville man absolut inte ha in någon papegoja. Precis som min idol tv-deckaren McGyver hade gjort har jag förutom utedusch också, med hjälp av endast lite ståltråd och en halv garderob, byggt en fågelbur.
Om någon saknar sin flintskalliga vän finns han för avhämtning.