Ärliga tag i vädret; nordostan som drar in och får det att knaka i kronorna, isande kallt, natten sedan, avgrundslik, stjärnklar, och om dagen sol som slår igenom och så blåsten igen, i skov kommer den, Läser Göran Greider: Natten kommer in från mörkret. Dekal på bakluckan på en Volvo: Mount Everest Expedition 2012, tänker: vad ska folk dit upp och göra? Människans avarter: att nå högst och lägst och längst. Lyssnar på P1, pratradio, Ekonomiekot: Marknaden är på väg att vända. Alltid denna marknad, vad gott gör den jordens framtid.
Den sista snön har dragit sig in mot skogen. Våren. Snart augusti september, men nu: våren, minusgrader men gatorna som ryker av damm. Dödbud per telefon en nära släkting som lämnat livet. Hittad i lägenheten, bara 42. Så nu blir det en begravningsresa till huvudstaden, röda rosor på en kista, kyrkfönstermosaik, ljus från himlen; tårar. Längtar till Småland, alltings ursprung, stugan där på granithällarna och skärgården utanför. Läser i tidningen Vi, intervju med Håkan Hellström. Säger: Tidens gång, att allting tar slut. Jag skjuter bort de tankarna. Jag tror faktiskt det är bra att förtränga problem.
Längtar efter att bli full, en flaska iskall Frescati, Famous med en skvätt vatten, bli full, inte vara, bli, det första ruset. Problem med det trådlösa, ringer Telia support och får en kvinna i luren som bryr sig, har humor och verkligen försöker hjälpa, ovanligt, annars har jag mest känt mig idiotförklarad i dessa sammanhang. Dottern i tårar under bordet sedan sambon fått budet per telefon när jag inte var hemma: Jag trodde det var pappa som var död.
Lyssnar på Sveriges Radios dokumentärer, ”Narkotikalandet” i P1, blir fysiskt tagen, vanmakt, en klar gotländsk röst som beställer knark, lyssnar på fler; programmen om ”Nora” som våldtogs av polischefen, och ännu fler: ambassaddramat, Estonia, Gottrörakraschen, en gruva att ösa ur. Journalistik som får ta tid, oftast i dag: flest klick vinner, oavsett innehåll. Yta. Billie Holiday: Strange Fruit. Olle Adolphson: Sigge Skoog.
SprINGER en mil, Ebbot till ”Så mycket bättre”, gick Påskmarschen, första gången och sista, avskyr att vara folklig i flock, jag vill ha min folklighet i fred, hemma vid ”Ring så spelar vi”. Blev på uselt humör bland alla hucklen. Påsken på Fårö, huset där på heden, vindarna, solen, säsongens första grill, kaos vid bageriet, stockholmare med SUV:ar och DN-abstinens. Han var musiker, spelade allt: piano, tuba, trumpet, sjöng: kör och barbershop. En saknad son, bror, sambons kusin. Efter dödsbudet telefonsamtal, som svarta silkestrådar spann de ett nät av sorg över landet. Hatobjekt i språket: Sätta ner foten. Göra skillnad. Skulle kunna tänka mig att bo i Pajala, kyla och svarta vinternätter, snö; vemod. The Clash: White man in Hammersmith Palais. Tack och lov för hästkött, enklare att förfasas över än klimathotet.