Svennis och hans Saab
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I en av dem uppmanas man att teckna sig för en Saab så länge GM har märket. Saabklubbar finns i flera länder och nördarna vallfärdar till Trollhättan varje sommar.
En tysk psykolog har kommit fram till att Saab mer än något annat bilmärke talar till ägarnas känslor. Så undra på att nedläggningshotet av fabriken rör upp dessa känslor till kokpunkten.
Varför kan man fråga sig med tanke på att bilarnas kvalitet är omvittnat risig.
Det rapporteras om skärande växellådor och turbohaverier men utan att ägarna älskar sina vrak mindre för det.
Saab är ett udda och originellt märke. Och det kan nog stå för somliga av bilens ägare också. Själv kände jag en sådan fantast, Svennis.
Han älskade sin Saab 92 B från 1954 som han döpt till Smycket. Inget besvär var stort nog för Smycket och inga utgifter heller för stora. Huvudsaken att det fick leva vidare mera omodern för varje år som gick.
När Svennis skulle ut och motionera sin duvblåa Saab var det stort ballyhoo vid egnahemmet. Ettan lades in med en fast knyck, hustrun bankade i väggen så att körriktningsvisaren, en pil, föll ut, motorn puttrade lågmält. Vattenflaskor och extra tändstift fanns i bagaget. Klart för utflykt!
Smycket deltog naturligtvis i alla veteranbilrallyn i hemtrakten. Och till vardags kunde det hända att det fick tjäna som reporterbil, men knappast flygande reporter. Farten begränsades till max 90 kilometer i timmen.
Det gällde även på tyska motorvägar där Svennis envisades med att tuffa fram i omkörningsfilen.
På 70-talet hade Smycket blivit så ålderstiget och märkvärdigt att Trollhättefabriken erbjöd sig att köpa det som museiföremål. Svennis skulle få en splitter ny i stället. Men han avböjde. Inte kunde han sälja sitt älskade Smycket, inte.
Men det kostade på.
Med tiden blev det nödvändigt att i en förhyrd lada inhysa en reservbil, en Saab av 58 års modell, med alla nödvändiga reservdelar såsom motor och växellåda.
Under en utflykt till Hjo i slutet av 80-talet lade bränslepumpen av och Smycket fick tas hem med bärgningshjälp till priset av 20 000 kronor.
Det var början till slutet.
Så småningom övergick det trogna fordonet i sonens ägo, varefter det hamnade hos en Saabentusiast och samlare.
Dessförinnan hade en engelsman anmält sitt intresse, det fanns bara två stycken likadana bilar i hela England, kunde han berätta.
Svennis hade gillat tanken på Smycket i England men så blev det inte.
Från Saabälskare till tandläkare. Det har hänt något positivt med denna fruktade yrkeskår, åtminstone här på fastlandet.
Inget ont om mina tidigare tand-
läkare på Ön, men inte förde de tankarna till engagerade hovmästare.
Min nya tandläkare däremot börjar alltid med att tala om vad han rekommenderar på menyn av intressanta åtgärder och varför. Det känns nästan roligt att vara där.