Ta ansvar - så slipper du skriva pinsamma klagobrev
Foto: ANDREAS APELL / SCANPIX
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Rökare. Rökare som grupp alltså. Kommentarer och insändare i kölvatten efter artiklar om rökning får en verkligen att tro att det är samhällets minst begåvade människor som blivit just rökare. Man blir irriterad, nästan förbannad, när man läser deras patetiska undanflykter och förklaringar. "Jag har minsann rökt tre paket om dagen i 60 år men inte har jag varit sjukskriven en enda dag mer än mina icke rökande arbetskamrater och de gånger jag har varit sjukskriven har det definitivt inte berott på rökningen". Och "min fasters mosters mor rökte minsann också i hela sitt liv och hon blev ändå 107 år gammal".
Ännu värre blir det sen, när de verkligen blir sjuka. Jag har hört människor som stått inför döden i sjukdomen KOL och sagt "visserligen har jag rökt ett paket om dagen i 40 år, men jag har läst att även icke rökare kan få KOL". Samma sak med lungcancer. Även de som inte röker kan få lungcancer. Tur är väl det, för rökarna.
Det finns nog inga människor i världen som är så svåra att diskutera med och så lättkränkta som rökarna. När krogarna utfärdar rökförbud gapar de om häxjakt och diskriminering, fast det egentligen handlar om att rädda andra människors liv.
Men det är klart, hur kul är det att bära den sanningen om att man faktiskt är en hälsofara för sina nära och kära? Barnen. Barnbarnen. Partnern man älskar. Det är nog inte alls särskilt roligt. Så därför väljer man att tycka synd om sig själv istället.
Och tänk er själva att ligga där på dödsbädden och lida så in i helvite och se alla sina nära och kära gråta och veta att "det är mitt eget fel". Ingen människa kan bära en sådan tanke. Därför behöver de sina undanflykter, rökarna, medan de sakta röker sig mot sin egen död.
Samma sak är det med överviktiga. Jag vet inte hur många gånger jag i min veckotidning har läst brev till tidningens gynekolog just från dessa. Överviktiga kvinnor som känner sig kränkta och diskriminerade då läkarna sagt att de inte får göra provrörsbefruktningar eftersom de väger för mycket.
De tar det så personligt, är alldeles förstörda dels för att en annan människa faktiskt har sagt till dem att de är överviktiga och dels för att de inte ges chansen att skaffa barn.
På besöket har de dessutom ofta fått veta att övervikten redan från början är en eventuell orsak till att det inte blev några barn och tänk er bara den grejen. Att stå ut med den tanken. Vad mycket enklare det blir om man, istället för att göra något åt det, anmäler för diskriminering. Hälsorisker både för mamma och barn vid grav övervikt skiter man i. För man är så kränkt.
Och så har vi det där med landsbygden. Ramaskrina som uppstår varje gång en skola läggs ner eller en närbutik tvingas stänga. Det skrivs protestlistor och svärs över politiker som inte bryr sig om landsbygden. Man strålar samman och känner gemenskap och gör sitt allra bästa för att slippa undan den där gnagande sanningen.
Sanningen om alla gånger man valt att köra upp på Hemse, ner till Klinte, bort till Slite eller in till Dino och handlat, istället för att betala lite mer i sin lokala affär. Som nu tvingas lägga ner. Sanningen om att det egentligen är ens eget fel.
Och inte är jag bättre själv. Som ihärdig snusare blundar jag för undersökningarna som visar att barn till nikotinberoende löper större risk att själva bli beroende en dag. Och när jag hade graviditetsdiabetes grinade jag varje dag över just den där tanken på att det var "mitt eget fel". Jag hoppar gärna över tandborstningen och när rotfyllningen knackar på dörren bryter jag ihop. Precis som alla rökare och överviktiga kvinnor och landsbygdsbor gör när de ställs inför faktum.
Det bästa är att man kan göra något åt det mesta. Sluta röka. Sluta hetsäta. Sluta åka in till Dino. Så slipper man den där förlamande vetskapen om att allt egentligen är ens eget fel. Så slipper man skriva pinsamma klagobrev till kommunstyrelsen eller regeringen eller någon annan noga utvald person att bära bördan och ansvaret. Ansvaret som egentligen bara är ens eget.