Tack för att jag får komma hem och tanka kärlek
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Så jag åkte ut till morsan.
Vi får kyt u perar när vi kommer. Jag är vegetarian men vill alltid att det ska stå kyt u perar på bordet när jag anländer. Då är jag liksom hemma.
Mamma har städat loftet och ställt fram mina gamla kartonger som jag och barnen tar oss an. Lillungen får leka med min gamla suddgummi- samling, stortjejen med små dockhus. Själv hittar jag en big pack full av sparade gamla kärleksbrev.
Där finns smäktande kärleksord, diktade på dålig engelska från turken jag träffade i Alanya när vi var där och jag var fjorton år. Julkort fulla med hjärtan från Alvasorken jag hängde ihop med till och från under hela högstadiet. 25 brev från min första stora kärlek, han från Lau.
Det var länge sen jag fick kärleksbrev nu. Det avtog ganska brutalt när man blev sexton år och kom på att det fanns roligare saker att göra med den man är kär i än att sitta och skriva brev. Men fina är de, kärleksbreven.
Småkusinerna i huset bredvid morsans kommer hem och storungen försvinner in dit med ett svisch. Efter en stund går jag och bebisen efter och pratar med moster en stund på deras trappa. Barnen leker med hunden. Stortjejen är ännu lite avvaktade mot den snälla golden retrivern, men lilltjejen är helt cool och vill klappa hunden oavbrutet. Helst i ögat.
Så kommer ännu en kusin. Ännu en släkting som jag ser mer som ett syskon än som just en kusin. Vi sitter vid köksbordet och gaiplar. Pratar om killar och bröllop och om vår gemensamma vikt, vilken hon nu lämnat mot en lägre. Hon skrattar så högt och innerligt.
Jag lägger lilltjejen. Sen lägger jag och mamma oss på varsin sida om stortjejen på en madrass och mamma läser bok för oss och vi somnar nästan till alla tre.
När stortjejen somnat in ordentligt tar jag mig ändå upp och smyger in till moster igen. Hela familjen plus storkusinen sitter och ser på Eurovision song contest. Vi hånar samtliga bidrag och moster och hennes man hamnar i en diskussion om vad EMU egentligen är för något. Den vise fadern finner snart svar i familjens uppslagsverk.
Morgonen där på ska vi på utflykt ner på Ronehamn. Mormorn packar pepparkakor och saft i ryggsäcken. Vi springer in och ut i huset säkert tio gånger för att hämta saker vi glömt innan vi kommer iväg. Stortjejen tjatar oavbrutet om pepparkakorna i ryggsäcken, samt om hönsen och tuppen hon brukar se längs med vägen när det bär av på hamnutflykt. De syns inte till idag och detta förbryllar henne.
- De kanske har huggit huvudet av tuppen, den kanske är döööööd, säger jag tillslut.
Oerhört opedagogiskt, men ett riktigt lyckokast då tjatet om tuppen tar slut.
Vi passerar platsen där en ung människa miste livet i en olycka för snart ett år sedan. Där står ännu blommor och ljuslyktor, små brev och någon har lagt dit en snusdosa. Jag tänker att det är fint. Att jag också vill ha en snusdosa på min grav den dag det är dags.
Det blåser nere på stranden. Ungarna leker lite på lekplatsen. När det blir dags för fika upptäcker mormorn att hon har glömt pepparkakorna. Stortjejen får ett äpple istället och nöjer sig med det.
Vi plockar halvutslagen trift på naturreservatet. Mandelblom och smörblommor också. Går hem till min mormor med blommorna. Får nybakta bullar. Ungarna skiner som solar mot sin gammelmormor och jag tänker att jag är glad att de också får uppleva henne. Ha henne i sina liv.
Vi går hem och stortjejen förlorar sig återigen i lek med grannungarna. Lilltjejen sover och morsan tar en cigg på verandan. Lilla mamma!
Tack för att jag ännu får komma hem och tanka kärlek hos dig ibland!