Tack staten, nu klarar vi oss själva
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
2. Jag blev sambo
3. Vi skaffade Volvo kombi
4. Jag/vi fick ett till barn
5. Jag/vi köpte hus
6. Jag/vi gifte oss
7. Vi skaffade katt
8. Jag fick mitt livs första fasta jobb
(kvar att göra: utbildning, resor, renovering, skrivjobb, fler barn? )
I torsdags skrev jag på avtalet. Jag har ett fast jobb. Heltid om jag ville, men jag valde 80 procent och sedan byter vi, jag och maken. Vi gillar jämlikhet.
Det är så jävla skönt. En sådan enorm befrielse. Jag kan boka av mötet med arbetsförmedlingen där vi skulle göra upp en "handlingsplan"! Vi kommer att kunna köpa ost varenda jävla månad! Ibland kanske jag kommer att kunna köpa något fint plagg till barnen i de där affärerna jag aldrig annars ens går in för att barnkläderna är så dyra!
Jag kommer kanske kunna köpa mig någon vacker burk att ha havregryn eller något annat trevligt gryn i ibland!
Vi kommer att ha två löner! Tack tack staten, men nu klarar vi oss själva! Äntligen! Äntligen! Äntligen!
Ja. Tack staten. Tack för att det finns a-kassa och föräldraförsäkring och sjukförsäkring, csn- lån att ta och billiga kommunala dagis. Annars hade vi inte kunnat leva så som vi gjort de senaste åren.
Jag hade inte kunnat vara sjukskriven när jag var sjuk under graviditeterna.
Vi hade inte haft någon möjlighet att vara hemma med barnen, men heller ingen möjlighet att ha dem på dagis om det hade kostat skjortan. Under perioderna av arbetslöshet skulle vi ha blivit tvungna att ja...Gudrun vet vad vi hade blivit tvungna att göra.
Såhär fem veckor innan valet har det aldrig stått så klart för mig åt vilket håll jag ligger politiskt.
När vi pratade om vilket partiblock vi, personligen och just nu skulle vinna allra mest på om de vann kom vi fram till att högern is the shit. Med sänkta skatter och sänkt fastighetsskatt och sänkt allt möjligt hade det såklart gynnat oss.
Men man får aldrig glömma vart man kommer ifrån.
Högern pratar mycket om att alla kan själva. Att man är sin egen lyckas smed. Att alla är olika och ska inte klumpas ihop under något kommunistliknande styre. De tror på individens kraft.
Jag gör också det. Jag har alltid sett min framtid som relativt ljus.
Haft planer och drömmar. När jag så blev oplanerat havande vid 22 år ålder och inte kunde med tanken på att ta bort barnet kastades allt liksom omkull lite. Jag har känt mig stark hela tiden, men ändå befunnit mig i ganska svåra situationer då och då. Och då har staten hjälpt mig. Staten och alla kära skattebetalare har sett till att jag inte har gått under samt gett mig en grund att stå på.
Det är jag evigt tacksam staten och alla skattebetalare för.
För den sakens skull, samt för eventuella svåra stunder i framtiden, tänker jag med glädje fortsätta att betala vad skatt än staten vill att jag betalar. Ty jag vet att den behövs. Ty jag vet att ja, alla är olika. Det finns en av varje sort. Nån är lång och nån är kort.
Nån är stark och nån är svag. Men ingen är precis som jag och så vidare. Alla är inte starka jämt. Högern för mig kommer alltid att vara de starkas sida. De rika, framgångsrika, förmögna, entreprenörsaktiga, drivnas sida. Men hur rik och driven jag än kommer att bli så kommer jag icke att förglömma de som inte är det.
Wow vilket riktigt brandtal jag fick till där. Kanske bör jag tillägga att det är copyright Jenny Persson/GT så att inget vänsterparti eller någon liten lurig sosse kopierar det hela.
Fast det är klart. Skulle jag se helt till mig själv och mina barns/döttrars bästa finns det ju ytterligare ett parti som kan erbjuda mig ett så otroligt mycket bättre liv än vad något av blocken kan. Feministiskt initiativ. Så det beror sig på. Om jag bara får betala min höga skatt så lägger jag den nog hellre där, i Gudruns hand. Vi får väl se.