Det sägs att man inte är äldre än man känner sig och så kan det förstås vara.
Men det finns en plats där man är äldre än man känner sig och känner sig äldre än man är och är på fel plats vid fel tid och dessutom är fullständigt out of bounds.
I alla fall vid fyra på eftermiddagen när man är i min ålder.
Jag förirrade mig dit en onsdag och tog en Big och funderade på min pall vid fönstret över vad alla gjorde innan detta etablissemang fanns.
Var höll de hus då, fjortisarna? Var höll jag hus en eftermiddag mitt i veckan när jag var fjorton för där jag växte upp fanns inget hamburgerfritids.
Jag brukade sitta i biblioteket med ägglurar på huvudet och lyssna på någon skiva man fick välja vid disken, ofta "Pinups" med Bowie och så läste jag "Tintin" eller "Anne Franks dagbok".
Det är så jag minns det. Jag minns de snöiga småländska vintrarna och jag minns mig i bibblans värme.
Och jag minns mig och Stefan cyklande i stan för att försöka få syn på de tjejer i sjuan vi var sugna på. Vi kunde deras schema, visste var de brukade hålla hus efter skolan. Jag minns en bredsladd mitt på Storgatan för att imponera. Det blev aldrig något mellan någon av oss. En av dem har nio barn i dag.
Det spelades Andreas Johnson och Rihanna och jag kände mig mycket äldre än ung. Jag tänkte på hur det skulle vara att själv vara i den åldern. Nu. Kunde inte låta bli.
Jag tänkte att han i den stora mössan bredvid henne, hon den söta med grön ögonskugga, var jag och att jag satt där så tätt intill och spelade upp ringsignaler med min mobil.
Jag tänkte att hon hade impats av min bredsladd i snömodden och följt med mig in på en milkshake.
Sex kompisar var vi, nej, sju, på den lilla soffan, skolan slut för dagen och vi satt där och lät timmarna gå, ville inte hem till kvällsmaten läxorna morsan farsan, bara vara här bland oss som är vi. Jag lyssnade på varje tonfall, kände efter varje liten beröring, tolkade allting, varje rörelse blick ord.
Vi kollade filmer i mobilerna, kikade över axeln på några från en annan klass, fnissade åt dem, puckon!, vi var ett, vi var trygghet i våra stora täckjackor fast vi ännu inte tänkte i de banorna.
Vi var odödliga och allt låg framför oss.
Vad gjorde jag, mer än sladdade med cykeln? Där jag växte upp fanns ingenstans att gå in, jo, på Tempo. Vi var rätt mycket på Tempo, Stefan och jag. Kollade skivor; "Arrival" och "Destroyer" och "Blue for you".
Sen cyklade vi hem, var och en till sitt, åt mackor vid köksbordet och ett glas O´boy och hade ännu 20 år framför oss innan det fanns filmklipp i mobilen.
* * *
Lite avundsjuk var jag när jag gick därifrån för den där täckjacksgemenskapen försvann när jag slutade skolan.