Det är lördag i vabruari. Jag vaknar upp med huvudet tjockt av snor. Jag har fått sovmorgon, men här finns ingen tid för att ligga och dra sig. Jag vet ju att maken på nedervåningen med de tre barnen har huvudet om möjligt ännu mer tjockt av snor.
Jag hastar ner. Bebisen gnyr i det där läget då man vet att han inom vilken minut som helst nu ska brista ut i gallskrik. Storbarnen grälar livligt och mitt i allihopa sitter en mycket hängig äkta man och försöker hålla sig vaken.
Jag tar bebisen i knäet medan jag försöker skumma igenom tidningen och äta en macka samtidigt. Jag hinner läsa tre rader på Ihreskogs lördagsporträtt innan den lille är igång. Det är misär. Huset ser ut som ett bombnedslag, regnet smattrar mot rutorna och det är misär.
Jag bestämmer mig för att fly. Sms:ar en väninna och en timme senare ses vi nere i Almedalen med alla barnen. Snålblåsten piskar våra kinder. Vi svär över hur det alltid, alltid blåser i Almedalen medan barnen gör sitt bästa för att försöka leka på lekplatsen. Det är flera mammor där i dag. Massa mammor och barn. Inte en enda pappa. Till slut måste vi ge upp. Blåsten har färgat barnens kinder illröda och regnet droppar nu ner i vagnen rakt på en ledsen liten bebis.
Vi går in på biblioteket i stället. Fikar. Almedalsbibblans café har nog en av Sveriges vackraste utsikter och säkert Sveriges bästa fika också. Vi tinar upp. Barnen får chokladbollar. Snart får de spring i benen.
Vi pratade om att åka och bada först. Men Hemsebadet är stängt på lördagarna. Romabadet har bara ”bokningsbara tider” (vad innebär det?). Solbergabadet är för kallt och för djupt för våra barn. Inte heller ishallen fanns tillgänglig på lördagen. Snön har smält och ute öser regnet ner. Och vi befinner oss på Gotland en lördag i februari. Då får man åka till bibblan.
På bibliotek ska det vara tyst och lugnt. Uppe bland böckerna kryllar det av barn som är allt annat än tysta och lugna. Det kryllar även av mammor. Vi träffar en bekant vars man också ligger hemma, illsjuk och utarbetad. Om mammorna på biblioteket i dag är sjuka och utarbetade förtäljer inte historien.
Någon måste ju ta barnen. Och det gör vi. Vi springer efter barnen. Hyschar barnen. Uppmanar dem att läsa. Det tycker de är roligt i fem minuter. Sedan vill de spela dataspel. Biblioteket har jättebra barnspel, på de tre datorer som erbjuds barnen. Det är minst lika många barn som vuxna på biblioteket den här dagen men antalet datorer som erbjuds är högst ojämlikt. För just det, barn ska ju inte sitta framför datorer jämt! De ska ju bada och åka skridskor och pulka och röra på sig!
Så sitter vi där alla mammorna. Och bebisen vaknar och jollrar och vi pratar om män och ungar och den gråa jävla vardagen som februari erbjuder och några ungar börjar slåss och bebisen bajsar på sig och efter att ha gett min fina vän, som ändå lyckats lysa upp i mörkret, en lång kram återvänder jag och alla barnen hem till sjukdomshärden och huset som ännu är ett bombnedslag. Och den kvällen börjar jag googla.
Lägenheter och radhus någon annanstans. För tänk om det skulle finnas någon bättre plats för oss? En plats med lite mer solsken, lite mindre blåst, kanske ett lekland eller i alla fall en lördagsöppen simhall.
23.30 den kvällen upptäcker jag min uppslagna GT på köksbordet. Under en tallrik, några minibarbies och tusen miljoner smulor. Och äntligen får mor frid. Och alldeles nu så kommer den ju faktiskt äntligen, våren!