Henrik Radhe: Tänk så mycket roligare det är att få säga ja

Gotland2010-08-21 04:00
Henrik Radhe
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Om livet vore en bok skulle den här sommaren höra till de bästa kapitlen. Jag känner mig som Robinson Crusoes jämlike, det är ett stort steg bara att bära kläder igen. Tillbaka på jobbet efter tre månaders ledighet är allt ändå inte precis som det var förut. Någonting stort har hänt. Dagarna på ensliga stränder, timmarna i blåbärsskogen och fisketurerna på Tingstäde träsk har satt sina spår, för hela familjen. Att få så mycket tid tillsammans är en ynnest. Och att ha levt helt utan brådska har varit så mycket enklare. Till slut tappade jag till och med själva tidsuppfattningen. Jag, som inte sedan gymnasiet burit armbandsklocka, har ändå alltid vetat på kvarten när vad klockan är slagen. På tåget till Italien stannade mina inbyggda visare.

När man var 19 år och tågluffade, då var man kung med hela världen framför sig. Ett kvarts sekel senare är känslan exakt den samma. För visst kan man tågluffa även med barn. Att se Europa genom en sjuårings och en tioårings ögon är fantastiskt. Med varsin ryggsäck klev vi på tåget i Stockholm, ett och ett halvt dygn senare såg vi solen gå ner över Medelhavet. Slow travelling. Slow food. Slow motion. Där, i utförsbacken ner genom snötäckta bergstoppar i Alperna, upphörde tiden. Numera kan klockan vara elva eller två på dagen. Mig kvittar det, jag har inte en susning. I själ och hjärta är jag ännu kvar i det förlovade landet. Ringarna glänser. Via dell´Amore finns i verkligheten. Stigen vindlar fram mellan byarna Manarola och Riomaggiore. Klipporna störtar rakt ner i Medelhavet och man får hålla andan för att inte totalt slukas upp av storslagenheten. Där halade jag upp den lilla asken ur fickan. Hon sa ja. Jag tror man ska vända på saker och ting. Göra lite tvärtom mot det förväntade. Barn, hus och förlovning. En spännande ordning på livets ting.

Och helt-tvärtom-lagen funkar oftast perfekt. När jag besiktigade bilen sparkade jag exempelvis lätt på ena stänkskärmen.
- Ja, den är ändå från 1995 och börjar väl bli slut, sa jag.
Det är något i vår natur som gör att vi så lätt vill säga tvärtom. Besiktningsmannen slutade rycka i framhjulslagret.
- Du, den här bilen kan rulla många mil ännu, sa han.
Och gissa? Blankt papper!

Därmed gör jag även heltom mot alla sura röster som den här sommaren klagat på båtar, turister och det mesta annat. Kom igen, fastlänningar är också människor! Livet måste vara ett helvete för den som ständigt letar fel och brister. Jag är ingen gnällspik. Tänk så mycket roligare det är att få säga ja. I min värld är det självklart att äger man ett hotell ska man låta en treåring låna toaletten, även om ungen inte bokat rum. Jag gnolar högt. Sudda sudda sudda bort din sura min, för munnen den ska skratta och va´glad! Jag skulle vilja sätta alla gnällspikar på ett långsamt tåg till Italien. Hör upp alla surpuppor, upprepa högt tre gånger framför spegeln: Gotland - Landet lite gladare!