Tänker på min barndoms jular
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sambon är redan vaccinerad och imorgon (fredag) ska barnen gå samma väg. Sedan är det bara jag kvar. Tänk om det kommer lagom till jul! "Stiiiilla naaatt...heeeliga nööööööff!"
Ja nu lackar det verkligen mot jul. Jag spelar Julskivan varje dag. Varje dag grinar jag även som ett barn, av rördhet, till Yoko Onos gälla skriande om att kriget är över om vi vill det och till Ulf Lundells hesa väsande om att änglar snart kommer att landa.
En kväll i förra veckan när jag kände mig lite låg och nedstämd gick min käraste upp på loftet och tog ner alla våra kartonger med julsaker. Bara för att göra mig glad.
Sen satt jag där och klappade varenda liten tomte och varenda liten julgranskula och stortjejen klädde ut sig till tomte och lilltjejen trasslade in hela kroppen i glitter och min man lovade att vi redan nästa dag skulle åka och köpa de saker jag ansågs saknades (juldukar, julljusstakar, julkrans och julgransstjärna) samt inhandla kopior av det som hade gått sönder under året på loftet (den finaste adventsstjärnan).
Och jag blev så glad och så satt jag där och filosoferade och planerade inför julafton och så kom jag att tänka på min mamma och min pappa och min barndoms jular och så började jag grina igen och min käraste kramade mig och spelade min favoritjulsång med The Pogues några extra gånger och sen blev allt bra igen.
Såhär när november är på väg att övergå i december är det svårt att vara oglad, tycker jag. En mörk novemberkväll fick jag en sån där lyckoruskänsla i hela kroppen som man kan få ibland helt plötsligt och bara så där. Vi satt i bilen på väg hem ifrån affären där vi just hade varit och inhandlat alla julsaker som min käraste hade lovat mig. Vi satt och pratade om hur vi vill leva våra liv, jag och min käraste.
Om att vi inte ska vara fega utan våga satsa och resa oss upp igen om det går åt helvete och om att hellre fånga dagen och ha roligt och fint nu än att gå och spara och gno för en framtid som kanske inte ens kommer att komma. Inte för att låta negativ, men tänk om man dör imorgon, liksom.
Och när vi insåg att vi faktiskt tänker så lika om hur vi vill leva och när insikten om att vi förhoppningsvis ska leva hela våra liv tillsammans, ja då bara det sög till i magen, så där som det gör helt plötsligt och bara sådär.
Och sen kom vi hem och allt blev så där ljuvligt kaosartat när vi alla skulle trängas i vår lilla hall och stortjejen tjatade om pepparkakor och jag tjatade om min nya vackra julekrans och bebisen jollrade så fint och min sambos skägg var så mjukt när han gav mig en liten puss där mitt i kaoset.
Och så är jag så glad för jag har varit så modig denna höst! Som jag skrivit tidigare så bor nästan alla mina vänner på fastlandet. Ingen av dem har barn, vilket egentligen inte är några problem förutom att det kan göra att man känner sig lite som en utomjording i sällskap av dessa vänner ibland.
Så efter en sommar av alienations- känslor, bestämde jag mig för att se till att skaffa mig lite fler vänner. De två kraven för dessa vänner var 1. de skulle bo på samma ö som jag 2. de skulle ha barn. Ja och så gjorde jag det. Nästlade mig in lite här och var och nu är jag faktiskt inte ensam längre!
Jag har någon jag kan ringa och bjuda in mig själv på fika hos. Jag har någon att umgås med tillsammans med mina barn utan att det blir ett dugg jobbigt, för hennes barn och mina barn leker ju ihop! Jag har någon att säga att allt är skit och kan vi gå ut och dricka lite sprit ihop någon kväll, till. Och det är så himla skönt!
Så veckans kvinnor är ni fina morsor som jag nästlat mig på under hösten. Marika, Nina, Liz, Anna och Sandra.
- Jag älskar Jesos, sa min dotter en dag och jag förstår inte hur i all världen jag fick min 2,5-åring in på frälsningens stig.