I dag ska det handla om tre personer som bytt färdriktning. Börjar en bit bort på Barlingbovägen, där den mörkhåriga skönheten med det tjusiga namnet, bor. Ingvor har övergett tandkliniken på Södertorg för att bli egen inom syltbranschen. Har övertagit Lillåkre Present. Företaget ska även satsa på bröd. I dag och i morgon är det öppet hus med provsmakning.
Det kan straffa sig om man är för duktig. Det har Ingvors förre chef, Per Stenberg, fått erfara. Tandhälsan har blivit så pass bra att han tvingats annonsera efter nya patienter. Måhända ser han en möjlighet i att hans tidigare sköterska tagit befälet i en syltfabrik. Söt sylt i kombination med mjukt bröd är icke det bästa för tandhälsan. Om man slarvar med lilla borsten vill säga.
Och så handlar det om Jenny på Friskis som i helgen släpper sopkvasten och börjar förbereda flytten till Fole. Med i bagaget finns en präktig soleld som minne av GA:s succéloppis, plus man och en diger barnaskara, inalles åtta personer. Kan tänka mig att Peder Fohlin gnuggar händerna. En ny storkund i Krampbroboden är i antågande.
Och så över till Vallstena där Leif Isberg numer njuter sitt otium. Första gången jag träffade herr Isberg trodde jag att någon drev med mig. Det var en iskall vintermorgon. Vattenledningen har frusit. Hjälp!
Vi hade precis smält snö till morgonfikat, när det knackade på dörren. Där stod en frusen rörmokare som sade sig heta Isberg. Jag sneglade efter dolda kameran. Ett mera opassande namn i sammanhanget får man leta efter. Men han tinade röret utan problem.
Märkligt nog blev ett av hans sista uppdrag att byta en sönderfrusen kran hos oss.
Nu kan alltså Leif Isberg njuta av sin nyvunna frihet. Men han lär ha händerna fulla även utan rörtången. En skock får kräver sin tillsyn. Han har några gamla fordon, bland annat en traktor, att skruva på.
Och så är det grabbens villa i stan. Den förefaller ha ett omättligt underhållsbehov. Hur klarar sig då tidigare chefen, Peter Yttergren, utan sin duktige dräng? Sonen Tim, som är den fjärde generationen rörmokare, har fått ett ännu större ansvar. Pappa Peter kan därför ägna den tid han vill åt att putsa golfklubborna.
Hur ända in i helvetet kan man ge en spelchef 300 000 kronor i månadslön?! En ny stjärna på landshövdingens omdömeslösa fest kan man förmoda. Det är så man kan spy. Ingen pappersvändare i världen är värd denna summa.
Tungt arbetande kvinnor inom vården, som inte ens har så mycket i årslön, vet inte om de ska skratta eller gråta.
Men allt är inte svart som en fönsterlös källare. För första gången har det kommit ett politiskt förslag som inte är helt uppåt väggarna. Jag tänker på Mats-Ola Rödéns snilleblixt om att låta oss parkera gratis första timmen sommartid. Därmed behåller både Clas Ohlson och Boy Larsson mig som kund på Öster.
Jag skulle aldrig komma på tanken att jaga efter en p-automat bara för att handla några slipskivor eller en bukett blommor. Några snabba ärenden ska inte belasta plånboken. Det är lika självklart som att man har rätt att ta stövlarna om man hittar en död gubbe i öknen.