Tiden gör bara sorgen mer uthärdlig
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Senast bara här om dagen, när jag och min käraste hade kommit på en sak och han genast ringde upp sin pappa för att ivrigt delge honom om planerna, flög tanken genom mitt huvud: "jag måste ringa pappa". Helt naturligt. Som om min hjärna ännu inte fattat att han är borta.
15 år var jag när han dog och i dagarna är det prick åtta år sedan den där soliga septemberdagen då han somnade in. Han hade inte ens varit sjuk i ett år, cancern tog honom snabbt, men inte utan lidande. Förra hösten gick en av pappas bästa vänner bort, cancer där också. Även han var alldeles för ung och lämnade tre barn efter sig. Jag hatar cancer.
Varje år är det en massa människors liv och död som vi ska minnas. Ingmar Bergman ska ha ett eget center, Elvis ska hyllas varje år på sin dödsdag och ve och fasa om inte Svt visar Astrid Lindgren-special på hennes dödsdag.
Det kan irritera mig. Ingmar Bergman liksom. Ja, han gjorde några konstiga filmer som ett gäng konstiga människor älskade.
Om 100 år kommer ännu Ingmars filmer att visas på tv på hans dödsdag. Men vem ska minnas min far om 100 år? Vem ska minnas hans slit, hans ljusblå ögon och hans vackra sångröst? Vem ska minnas hans glänsande flint, hans snålhet och hans eviga bygel med korna?
Vad orättvist jag kan tycka att det är, att vissa människor så vackert ska hyllas efter sin död, medan andras liv och slit bara ska falla i glömska.
Ibland kan jag fantisera om hur det skulle vara om min pappa ännu levde. Hur vi skulle ta bilen ut till honom på söndagarna med våra barn och dricka kaffi.
Dottern skulle få åka med på traktorn och pappa skulle lära henne " en ensam grimma" och andra "hits". Ibland skulle vi tjata in honom till oss i stan och bjuda på kyt u perar och på julafton kunde han vara tomte här.
Han skulle hitta en dam att bli lycklig med igen, efter skilsmässan från min mor och på äldre dagar skulle hon övertala honom att sälja gården och skaffa en andelslägenhet i Spanien. Han skulle ha älskat det. Han skulle skryta inför sina kompisar den dagen min bror blir "chiiifen" i maskin på Destination Gotland och han skulle sitta i kyrkan och grina med oss på dotterns första skolavslutning.
Han skulle sitta och prata politik och lantbruk med sina fyra bröder på juldagarna och fyllna till på "dricke" och sedan skulle de bli sentimentala och berätta sagor från sin barndom där ute på Näsudden.
Vi hade ännu så mycket kvar!
Det slår mig nu att det inte finns några bilder på min pappa, tagna med digitalkamera! Tiden går, trots att en del faller ifrån. Om tiden läker alla sår? Det vet jag inte. Egentligen tror jag inte det. Tiden gör sorgen mer uthärdlig helt enkelt.
Jag är inte särskilt lik min pappa utseendemässigt, nej, det enda jag tycks ha ärvt är hans storlek. Om han levde idag tror jag att vi skulle ha vart ungefär lika stora. Lika långa, lika grova. Fast hans överarmar skulle förstås ha varit mycket större än mina!
Han var stark min far. Stor, stark, lite blödig, lite snål, med ett levande barnasinne och en enorm osäkerhet varenda gång det skulle handlas kläder i stan. Han gillade inte stan. Han tyckte mest om sina enesbuskar och sina kor, havet och vinden där ute på udden. Han var rolig och han kunde sjunga som en gud. Det har jag också ärvt.
Den här sången brukade han sjunga och den håller jag på och lär min dotter. Det är vi som ska minnas honom och föra hans minne vidare, i hundra år:
När solen sig sänker I havet en kväll Och stjärnor blänker På himlens päll
Då ofta jag tänker Det vackra jag ser Är som ett återsken av allt som livet ger
Bekymmer och vardag finns alltid Därför jag säger mig själv
Att livets små stunder av ljus harmoni Ska njutas de draga snabbt förbi.