Tidningsbuden är nattens hjältar
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men det är ändå dags att börja leta fram dubbdäcken och kolla om de duger för ytterligare en vinter.
Dessutom, skänk gärna en tanke åt nattens hjältar - tidningsbuden.
Nu börjar tidningsbudens absolut tuffaste tid. I kyla, regn, rusk och snö ska de se till att ni har er GT i brevlådan när ni vaknar på morgonen.
Varje natt delar 50 tidningsbud ut tidningar över hela ön. Hälften är bilburna, den andra hälften går eller cyklar i sina distrikt. De springer upp och ner för trappor och erbjuder en helt unik service. Det är inte många länder som har en så fungerande tidningsbudsservice som Sverige. Var i Ipswich i England för några år sedan på ett studiebesök hos ett tidningsföretag som gav ut flera landsortstidningar. Där prenumererade man också. Men där fick man hämta tidningen hos tobakshandlaren på hörnet. Och jag tror till och med att det var dyrare än i Sverige.
De bilburna tidningsbuden kör 320 mil varje natt. Jag blev så häpen när jag hörde den här siffran att jag har kollat den flera gånger. Och den stämmer, jag lovar.
På ett år kör tidningsbuden närmare 100 000 mil på de gotländska vägarna. Det är 25 varv runt jorden. Och det sker på natten. I alla tänkbara väder.
När snön nu kommer, se till att det är skottat framför brevlådan, då vet ni att tidningsbuden verkligen kan ta sig fram.
Ungefär sex kronor om dagen kostar det att få tidningen i brevlådan. Det får man inte ens en liter mjölk för.
Osökt kommer jag in på något som hände för ganska exakt ett år sedan. Det var den första november, meteorologerna hade tjatat i dagar att det skulle bli den värsta halkan på decennier.
Men deras varning gick inte hem.
Jag jobbade då i Södertälje och bodde i Stockholm. Normalt körde jag hem på 35, 40 minuter. Den här dagen tog det fem timmar. Det var fruktansvärt. Bilarna stod stilla längs med motorvägen, de som trodde att de var smarta tog genvägar, för dem tog det ännu längre tid. Det gick helt enkelt inte att ta sig fram.
Jag hade en kollega som åkte hem exakt 45 minuter före mig. Hon hade inga som helst problem, och kom hem som vanligt. Hon hade dessutom något på sin bil som jag saknade - dubbdäck. Dessutom kom väderomslaget ganska precis när hon kom hem.
I år kommer jag att lägga på mina vinterdäck i god tid (helgen kanske!!!). Att leka Bambi på hal is är inte det roligaste som finns när man har noll kontroll på bilen. Å andra sidan var det här den enda dagen på hela den vintern jag egentligen hade behövt mina dubbdäck. I övrigt var det knappt någon halka att tala om.
Spelade bowling i lördags för första gången på tio år. När jag vaknade i söndags kändes det som om mina vadmuskler förvandlats till bowlingklot. Tveksamt om jag tagit mig till jobbet om det hade varit arbetsdag.
Mörkret har lagt sig över mitt lilla torp på landet. Mörkt när jag kliver upp, kolsvart när jag kommer hem. Nu övernattar jag i Visby över vintern. I varje fall under veckan, när det blir helg är jag nog tillbaka på landet.
Inte ett mejl, inte ett telefonsamtal om lammskallar under hela veckan. Så nu stänger jag lammskalledebatten för den här gången. Vi kom fram till att lammskallar äts på Gotland, i Norge och i Danmark och i Marocko. Punkt.
Har åkt båt fram och tillbaka till fastlandet tre gånger de senaste tre månaderna. Jag har fått samma platsnummer hem till Gotland två gånger och en plats precis i närheten den tredje gången. Hur kan detta vara möjligt?
Förra året gjorde Svenska Spel en vinst på 4,8 miljarder kronor. 1,2 av dessa miljarder går tillbaka till idrotten, främst breddidrotten. Det är pengar som idrotten kan glömma om Svenska Spel säljs ut. Tänk på det politiker.
Jag lider med Bysarna i speedway. Jag växte upp med sporten. Hängde på Galgberget som barn, och senare som sportreporter. Har sett alla dom stora och den första maj då det alltid var VM-kval var en helig dag. Nu är allt detta borta, och det verkligen sorgligt. Att komma tillbaka någon gång i framtiden tror jag helt enkelt inte är möjligt.
I veckan tackade vi av två trotjänare på GT. Ola Sollerman har varit på tidningen i 51 och ett halvt år. Kan inte vara många i det här landet som jobbat på samma företag så länge. Birgitta Andersson lämnar tidningen efter 44 år. De har 95,5 år tillsammans på firman. Fantastiskt. Men det bästa av allt är att ni kommer att hitta båda i spalterna även framöver. Redan på måndag hittar ni Birgitta Anderssons uppskattade porträtt på den näst sista sidan. Ola Sollerman fortsätter att bevaka sjöfart. Det känns tryggt.
Trevlig helg!