Tjugofyra grader och en halt polack
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tjugofyra grader i vattnet, alldeles vindstilla och tyst, för klockan är bara sex och det är söndag.
Här i denna del av världen finns just nu bara jag. Naken, drypande våt efter badet och i stort sett kritvit utom på underarmarna. Nej, det finns en till upptäcker jag efter en stund. En man och hans hund. De är från Hässleholm får jag snart veta och bor i husbil på campingen. Första gången på Gotland, södra Europa har varit det som gällt tidigare somrar.
- Fantastiskt! svarar han när jag frågar om vad han tycker om Gotland. Ja, vad ska han annars svara när en gotlänning frågar, dessutom en sådan här morgon?
Efter en stund kommer också Konstnären cyklande för att bada och då är vi plötsligt tre. Och en halt polack kliver ur sin segelbåt och tittar sig yrvaken omkring.
Fyra.
Det blir nog inte mycket slånbär i år.
Buskarna är täckta med en slags väv och inne i denna väv hänger hundratals små larver. Vad det ska bli av dem vet jag inte, men jag tror inte de är bra för slånbären.
Och så här ser det ut över hela Gotland har jag noterat under mina varparesor till Fårö och Lärbro. Som tur är har jag fortfarande kvar några burkar slånbärsgelé från i fjol och jag tror också att jag har bär kvar i frysen.
Så jag överlever nog i alla fall ett nödår.
En systerdotter kommer på besök och ska sova över en natt i gästhuset, närmaste granne med hönshuset.
- Du får räkna med att Pekka, tuppen, gal väldigt tidigt, säger jag
- Inga problem, det är bara trevligt, säger hon.
Morgonen därpå kommer hon stapplande och säger att hon tänker strypa tuppen. Han har hållit henne vaken sen tidigt tidigt genom att gala var tionde minut.
- Då har du i alla fall fått sova i nio minuter mellan varje galtillfälle, säger jag.
Jag får för mig att hon inte alls uppskattar det skämtet.
Jag ser fram emot tisdag. Då bli det pompa och ståt här i Burgsvik.
Den sju hundra meter långa gång- och cykelvägen ska nämligen invigas. Av en minister! Infrastrukturminister Åsa Torstensson kommer och med sig har hon kommunalrådet Eva Nypelius och Trafikverkets tillförordnade regionchef Marianne Dunér.
Eftersom vi aldrig tidigare haft någon gång- och cykelväg, och sällan ser vi till någon minister, så är det här naturligtvis en stor händelse. Vägverket bjuder på fika, frukt och lite annat läser jag i annonsen. "Lite annat", det låter mycket intressant.
En gång- och cykelväg invigd av en minister och dessutom finns här Gotlands sydligaste övergångsställe! Burgsvik blir mer och mer metropollikt.
Jag har tidigare hyllat den förnämliga betalsopsäcken som finns att köpa i vanliga mataffärer. Så här har jag trott att den fungerar:
Befinner man sig tillfälligt på ön och samlar på sig en massa sopor, då köper man en 160-liters säck och fyller den med soporna. Sedan ställer man den på någon plats där sopbilen passerar. Enkelt och genialt.
Men så fungerar det inte.
Den här säcken är bara till för folk som redan har ett sopabonnemang för helår eller över sommaren. Min dotter har ett sommarabonnemang, men i vintras var hon här nere en dryg vecka och då köpte hon en betalsopsäck, fyllde den och ställde de utanför staketet. Men den blev aldrig hämtad.
Hon ringde kommunen och fick veta att hon utanför abonnemangstiden måste ringa och beställa hämtning. 94 kronor kostar det, sammanlagt 174 kronor alltså. Ingen förmögenhet, men en onödig byråkratisering kan man tycka. Syftet är ju att få folk att inte slänga sina sopor lite överallt.
Tuppen Pekka kommer klivande över den torra och allt brunare gräsmatten och frågar vem "han den där Strulman," som nu börjat skriva krönikor i den här tidning egentligen är.
Jag förklarar att han inte heter Strulman utan Schulman och att han är väldigt känd.
- Varför skriver han att allting bara är brackigt och bajsnödigt här nere hos oss?
- Jag tror han gör det för att han vill retas med några kända kompisar som bor här, svarar jag.
- Han har i alla fall fel för han påstår att alla har pool men det har inte vi, varför har vi inte det? säger Pekka
- För att vi bor vid havet och vi badar där.
- Inte hönorna och jag!
Jag går och hämtar en stor plastbalja, som jag brukar använda när jag brygger dricke, och fyller den med vatten.
- Nu har ni pool, säger jag.
- Så nu är vi också brackiga och bajsnödiga? säger Pekka.
- Ja.
- Han skriver bra den där Strulman.
Klippa eller inte klippa gräsmattan när torkan slår till?
Jag skjutsar den halte polacken till Macken för att köpa bensin. Under bilfärden berättar han att han i sin ungdom var backhoppare. I ett sjuttiometershopp föll han så illa att benet bröts och det läktes sedan aldrig ordentligt.
- Därför haltar jag.