Tjuvåka för fri lokaltrafik?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hemma igen.
01.15 stiger jag som siste passagerare av Midnattsbussen vid ändhållplatsen i Burgsvik. Under en gnistrande klar stjärnhimmel går jag på den hårda skarsnön längs gamla järnvägsbanken ner mot hamnen där jag bor. Det tar ungefär en kvart.
Endast katten Asterix är vaken.
I nästan en hel månad har jag varit borta. "Isolerad" på ett hotellrum i Kärdla på Dagö har jag suttit och skrivit på den bok som jag planerat i många år. Kanske inte just den här boken, för det är med bokskrivande som med barn och förhållanden, de blir aldrig exakt som man trott i förväg.
En lyxtillvaro har det varit. Hur många får ens uppleva lyckan att kunna använda en dag dag helt åt egna behov, utan att bli störd av telefon, barn, äkta hälfter och diverse "måsten"? Frukosten framdukad, sängen bäddad, promenader vid havet, kafébesök och middag med vin vid exakt samma tid varje kväll. Så har jag haft det i tjugotvå dagar.
Avundsjuk? Om jag nu varit någon helt annat skulle jag i alla fall ha varit det. På mig.
Min yngste son tog färjan över till Tallinn och mötte mig där. Det är inte så ofta vi får möjlighet att umgås, bara han och jag, och nu fick vi göra det under drygt ett dygn. Vi hann framförallt prata utan att bli störda och utan att någon annan hörde vad vi pratade om. Även det lyx.
Jag fick bland annat veta att min son är en gratisåkare i Stockholms kollektivtrafik, i huvudsak tunnelbanan. Han smiter helt enkelt genom spärrarna. Jag blir först upprör när han berättar det och det hjälper inte att han motiverar. 1. All kollektivtrafik borde vara gratis, det skulle gynna miljön och hela samhällsekonomin. 2. Som studerande har han helt enkelt inte råd att betala för sitt åkande. "Alla ska betala!", säger jag då med kraftigt utropstecken efter.
Men under resan med Midnattsbussen från hamnterminalen hinner jag fundera.
Sonen är medlem i något som heter planka.nu, som funnits sedan 2003. Det är en organisation som jobbar för helt gratis kollektivtrafik och som uppmanar folk att tjuvåka. Som medlem betalar han hundra konor i månaden och för dem pengarna betalas bland annat böterna för de tjuvåkare som ertappas vid kontroller. I Stockholm är böterna 1 200 kronor och min son har åkt fast två gånger.
Så där inne i den varma bekväma bussen ändrar jag mig, det bör vara en mänsklig rättighet att åka gratis kollektivtrafik. Det skulle förmodligen alla tjäna på.
Ombord på denna sena buss, som bara går på lördagarna, finns tre damer från södra Gotland och ett antal ungdomar som varit i stan och festat. Damerna har tillbringat en vecka i Rom och bott på bed&breakfast utan breakfast (lurade av falsk marknadsföring) och upplevt idel regniga och kalla dagar, men ändå haft mycket trevligt.
På Öster i Visby stiger det ombord ytterligare några ungdomar. Två av flickorna sätter sig bredvid mig.
- Vi ska på fest i Roma bygdegård, berättar den ena.
- Så här dags? säger jag, den gamle mannen.
De har hört att det ska vara en fest i bygdegården och att den ligger någonstans mellan kyrkan och skolan, så det kan väl inte vara så svårt att hitta? När jag upplyser dem om att det säkert är tre kilometer mellan kyrka och bygdegården, utropar de:
- Oj!
Efter några mobilsamtal får de till slut veta att de ska stiga av vid kyrkan och sedan gå vägen mot Dalhem. Då kommer de till bygdegården. Hur de ska komma hem igen vet de inte.
- Det ordnar sig nog!
Kvar på Midnattsbussen.
Busschauffören Mats här från Burgsvik stannar i Vänge och släpper av en passagerare. När han ska starta igen blir hans betänksam. Steg det inte på en yngling i Visby som han tidigare sett åka med bussen och visst tusan brukar han stiga av i Vänge?
Mats går bakåt i bussen och hittar ynglingen djupt sovande. Väcker honom och får av honom så att han slipper åka med till Burgsvik. De övriga passagerarna applåderar.
En dryg kilometer längre fram blir en av de resterande ungdomarna illamående. Mats stannar och låter honom kliva ur och kasta upp kvällens festande och ger honom sedan några pappershanddukar att torka av sig på. Därefter fortsätter den nattliga färden utan fler avbrott.
Gotländsk kollektivtrafik som betydligt fler, även politiker, borde utnyttja så att åkandet även på Gotland kan bli gratis. Men fram till dess, jag en tjuvåkare?
Nej, Mats skulle avslöja mig.
Vaknar tidigt trots att jag borde sova längre. Klockan är sju och genom fönstret noterar jag att det är betydligt ljusare nu, än när jag åkte hemifrån för nästan en månade sedan. Men fortfarande lika mycket snö.
Tänker på flickorna.
Hann de fram till bygdegården innan festen var slut? Eller ungdomars fester tar kanske aldrig slut, i alla fall inte så tidigt som klockan ett en lördagsnatt.
Och hur kom de hem?