Tomten bor i Buttleskogen
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Så här två dagar före jul tänker jag inte skriva något om konflikter, penningkris, politiker eller regnet som just nu vräker ner utanför fönstret.
Jag ska försöka att enbart vara positivt julglad.
På jakt efter den perfekta gotlandslimpan har jag gått på bakkurs i två dagar.
Vi var två elever första dagen, men bara en den andra. Jag. Den andre eleven var på begravning. Kursledarna Gusti och Sture Larsson från Fide utsåg därför mig till kursens bäste elev.
Första dagen var inte så krävande. Vi gjorde en surdegsgrund till själva brödbaket dagen därpå och sen åkte vi hem. Men bakdagen! Nu när jag dagen därpå sitter och skriver, har jag kraftig träningsvärk i båda armarna och nere i ryggslutet sitter någon och karvar sig in i ryggen med en slö kniv. Och jag som om några timmar ska åka till Bäl och hugga julgran!
I Bottarvegårdens bakugn från 1700-talet bakade vi under dagen tjugoen gotlandslimpor, nio fruktlimpor, fyra surlimpor, en mängd ungstrull, pizza till lunch, våfflor till kaffet och gorån att ta med hem.
Jag lärde mig att slagning av degen är ett mycket tungt men viktigt jobb. Att när det "smäller" om degen är den klar för utbakning. Att det vita på pomeransskalen måste tas bort, annars blir brödet beskt. Att brödet är klart när innetemperaturen (stektermometer) är 95 grader.
Och att medhavda hundar (Gustis och Stures) gärna äter upp mjölet om man förvarar det i en bunke på golvet.
Några dagar före jul råder totalt kaos i hönshuset.
Hönorna far omkring och pratar (skriker) i näbben på varandra och Pekka, tuppen, sitter borta i ett hörn och tjurar.
- Vad är det fråga om? säger jag.
Men ingen verkar lägga märke till att jag ens är där. Efter ett tiotal minuter lyckas jag ändå få en uppfattning om vad det handlar om.
Samtliga hönor är oense om vilka julgardiner som ska sättas upp, hur det ska pyntas, vilken julmat som ska finnas i matskålarna på julafton och när granen ska kläs. Dagen före eller på själva julafton.
Och Pekka. Först säger han ingenting när jag tilltalar honom. Han sitter bara där och stirrar rakt in i väggen. Men till slut vänder han sig om och tittar sorgset med tårfyllda ögon på mig och säger:
- Hönorna säger att tomten inte finns!
Det gör mig mycket upprörd. Jag berättar att min hustru och mina barn och barnbarn säger samma sak till mig, men jag vet att de har fel. Jag har ju sett tomten!
- Det har jag också, säger Pekka. Den riktiga tomten alltså, inte den utklädda!
- Precis! säger jag. Den riktiga tomten som bor långt inne i skogen i Buttle.
- Exakt! säger Pekka och ser lycklig ut.
Han hoppar upp i mitt knä och vi sjunger tillsammans "Stilla natt" med våra stämningsfulla manliga barytonröster.
Medan hönorna fortsätter tjafsa om julgardinerna.
I trettiotre år har jag hämtat min julgran i skogar utmed gamla järnvägsvallen i Bäl. Så även i år.
Regngrått och alldeles för många plusgrader lockar inte direkt fram någon julstämning, men efter drygt en timmes letande hittar vi i alla fall en gran som någorlunda uppfyller mina höga krav. Granar får inte se ut hur som helst.
Hemma hos granskogsägaren blir vi bjudna på glögg och jag provsmakar dricken, som inte jäst så länge och därför ännu är alldeles för söt. Men den blir nog god lagom till julafton. Vi diskuterar jäsningstider och är inte riktigt överens. Skogsägaren tycker att det räcker med drygt en vecka, men jag säger minst två. Gärna tre veckor.
Sen åker vi hem.
Jag inledde skrivandet vid gott mod och med ett löfte om att vara "enbart positivt julglad" genom hela krönikan.
Det kommer inte att bli så.
Klockan är nu halv fem på söndagsmorgonen och jag har nästan inte sovit någonting. Jag mår psykiskt dåligt och just nu känns det kommande julfirandet som en börda. Jag har ingen glädje, ingen förväntan.
Jag har någon gång blivit kritiserad för att jag ibland varit alltför personlig i mitt skrivande, men jag har inte brytt mig om den kritiken. Mår jag bra skriver jag det och mår jag dåligt skriver jag också det. Så är ju livet. Även mitt.
Jag gjorde några försök att fortsätta skriva som om ingenting hänt, att allting var som när jag inledde den här krönikan, men det fungerade inte. Det blev bara konstigt.
Exakt vad som hänt tänker jag inte berätta. Det är för privat. En bidragande orsak till min sinnesstämning denna tidiga söndagsmorgon är kanske tre döda hönor, som räven orsakade medan vi var iväg och hämtade julgran.
Men det är ändå bara en liten del av det hela.
Och livet går vidare.
Jag fortsätter skriva och om sex timmar ska jag stå i byns affär och signera böcker. Då kommer jag att prata och skratta och försöka vara trevlig, för det är ju så jag oftast är och det är så folk förväntar sig att jag ska vara när de träffar mig i affären så här nära jul.
Sedan kommer jag att fortsätta med det julpyssel jag ännu inte hunnit med. Grava laxen efter ett nytt recept, slå in julklappar och skriva rim på dem. Lustiga och svårtydda ska rimmen vara och det klarar jag nog av, även om sinnet är tungt. Och på julafton ska jag vara jultomte och då måste jag ju vara glad.
Och kanske mår jag mycket bättre då. Allt är kanske som vanligt igen.
Så fort det ljusnar och folk har vaknat ska jag åka och låna en rävfälla.
God jul!