Praktikanten från Stockholm kom till oss på GA mitt under beskedet att Sverige ska ansöka om att gå med i Nato. Plötsligt var han i händelsernas centrum, på ön som beskrivs som ett hangarfartyg mitt i Östersjön. Man kan tro att de stora penseldragen på världskartan också är det som gotlänningarna snackar mest om. Men inte. Han fick kliva rakt ut i hetluften. Trafikverkets fällning av träden längs Storgatan i Hemse lade alla andra nyheter i sin skugga, och lämnade överhettade Hemsebor på avlövad gata.
Jag var där dagen därpå, när ett par lokala företagare i ilska mätte stubbarna som stack upp ur trottoaren. GA:s rapportering är en av den här vårens mest lästa nyheter. Att skriva om det som engagerar är spännande och motiverande, även om nyheterna i sig ibland tyvärr får sorgsna och svarta rubriker. Som storbranden i Väte – min hemsocken och plats i livet att växa upp på under tonåren.
Redan när jag kom över krönet i Träkumlabacke såg jag röken från vägslingan där jag en gång körde trimmad moppe och varje sommar jobbade med jordgubbsplockning. Som en plym mot himlen steg nu rök från frigolitskivor och isolering med rasande öppna lågor. Jag har vuxit upp med de drabbade, både ägaren och den anställda som larmade SOS. Maktlös såg jag på medan det brann, och hörde dem berätta. På parkeringen till det gula missionshuset där jag som liten gick min första fotokurs kastades jag tillbaka i tiden. Att vara journalist på en lokaltidning är att jobba nära de man i många fall både känner och känner med. Jag drivs av de mötena och förundras ofta över alla givande samtal. Det förtroende de delar med sig av, i såväl glädje och sorg, kräver både hjärta och hjärna för att förvalta.
I Hemse är jag säker på att träden, även om de skulle bli återplanterade på statens bekostnad, kommer att vara något man pratar om i generationer. Man kan ju möjligen tycka att det finns annat att hugga tag i kring trafiken än Hemsebornas träd. Bilkaoset i Visby hamn till exempel. Visserligen är det kanske inte Trafikverkets bord, men situationen kring hamnterminalen tycker jag är under all kritik. När tre fullastade färjor nästan samtidigt angör Visby är flaskhalsen med infarten till terminalens labyrint till parkering som en råttfälla. Med ankomst strax före midnatt vill de flesta bara hem och sova. Men den som kört in i parkeringskaoset kommer knappast ut med humöret i behåll.